Kapitel 1, Stroke.

Jag hade den senaste veckan känt den klassiska ”morgon yrslen”, ni vet när man reser sig för snabbt från sängen, tinnitus kommer lite lätt i bakgrunden och allt snurrar till, så att man måste stanna ta tag i något för att hitta balansen igen. Fast denna gången var det annorlunda. Jag satt hukad ner mot elden och kämpade tillsammans med Fatima om att få igång elden så att vi kunde göra vår fantastiska morgon buffé, som varje morgon bestod av ris + salt.

Jag gissar att klockan var runt 07.00 på morgonen. Värmen hade precis vaknat och solen var inne på sin andra timme denna dag. Fuktigheten var hög som varje morgon och kyliga nattvindar susade fortfarande genom djungeln.

När jag reste på mig för att sträcka ut benen så kom det… BOOM! Yrsel, tinnitus, illamående, tårar av smärta och huvudvärk. Huvudvärken pulserade ner i hela kroppen och det kändes som huvudet skulle sprängas när som helst! Jag såg Sofie och jag minns att hon frågade mig ”- Petra hur mår du egentligen?” samtidigt som hon kramade om mig och bad mig att sätta mig ner i sanden. Tårarna bara rann av smärta från huvudet samtidigt som ljudet i öronen nu liknade ett jättestort flygplan. Liknande ljudet från en formel 1 bil som står och gasar innan startskottet avlöst, ljudet i mina öron var så högt att jag tänkte ”snart så sprängs det”.

En stor filmkamera mitt i ansiktet och nu var alla i lägret samlade runt mig.
– Vad är det som har hänt? Vad händer med Petra?”
Sofie tog direkt kommandot och svarade på allas frågor. Love bar upp mig till vår hydda och Denice höll hårt i min hand. Jag fokuserade mest på vad de andra pratade om och försökte höra vad de sa genom ljudet från planets brummande, men nu kom nästa reaktion från kroppen. Jag började kräkas. Det fanns inget att få upp men kroppen kämpade med den lilla vätskan som fanns. Jag fick ett blött tygstycke över pannan och deltagarna stod nu runt mig i hyddan och lugnade ner mig samtidigt som de hjälpte mig att spy.

Gunnar och Lena, Robinsons doktor och sjuksyster var på plats efter 10 minuter. De skickade iväg deltagarna som stod runt mig och satte genast in dropp i mitt högra armveck. När det var gjort sa Gunnar:
– Så ja Petra, nu blir det snart bra igen du har antagligen bara fått vätskebrist.
Sen försvann jag.. Det kändes som jag somnade.. Jag minns några röster när de bar ut mig till båten men vaknar till, över ett dygn senare, i en säng med fullt av slängar kors och tvärs. Jag kommer ihåg att syster Lena står lutad över mig men jag kommer inte ihåg vad hon berättar. Jag somnar igen..

Nästa gång jag vaknade skulle en annan sjuksköterska tvätta mitt hår och min kropp, då den inte blivit tvättad på 2 veckor. Jag satt framåtlutad i sängen medan hon tvättade mig med tvål och schampo. Känslan av nytvättat hår. Ja, det var något som jag aldrig tänkt på när jag förberedde mig på Robinson. Mitt hår var så grisigt just då. Salt och sand fyllde hela hårbotten. Nu skulle jag äntligen bli ren!

Jag somnade och vaknade hela tiden. Jag tror bara att jag var vaken ett par minuter åt gången. Denna gång när jag vaknade såg jag att Jenny från Robinson-produktionen och syster Lena satt i mitt rum. Jag kände att jag direkt ville berätta för dem att mitt hår blivit tvättat så att produktionen fick informationen.
-Okey Lena, de har tvättat mitt hår.
Lena tittar djupt in i mina ögon och på hennes blick förstår jag att hon berättat detta många gånger tidigare..
– Petra du har fått en Stroke, en hjärnblödning.

Nästa inlägg kommer läggas upp imorgon Fredag kl 12.00