Monthly Archives: september 2011

Adjö, vi ses igen..

Standard

Idag är det Lördag, efter en energi fylld vecka. Jag har ”tagit mig igenom” en mängd olika känslor och energi nivån i kroppen har varit en berg och dahlbana.. Den har ”pikat” och ”dippat”.. Jag har gråtit, skrattat, skrikit, svurit, sjungit, svettats.. Förra veckan var full av energi i olika former. Idag är det lördag och jag är helt tom. Jag har ingen energi kvar, eller har jag det?

Jag gjorde ett inlägg den 5 september som jag döpte till ”Jag är här och jag är inte farlig”, där jag skriver följande,

”Anledningen till min sajt/blogg är att jag vill att nära anhöriga till mig och att ni läsare ska förstå vad vi strokepatienter går igenom.”

Min tanke var att jag skulle skriva i 2 veckor.. När jag startade hade jag förberett mig med 5 st inlägg. 5 st inlägg som jag skulle uppdatera med ett par dagars mellanrum, men då responsen var så fantastisk så beslöt jag mig för att skriva mer, skriva vad jag går igenom idag och min kamp tillbaka.. Mina vänner, familj, arbetskollegor, släktingar.. Alla ni som läser dessa orden just nu, ni har givit mig något som jag inte kan sätta ord på. Ni har givit mig ett stöd som jag aldrig känt tidigare. Men som jag skrev den 5 September, så var anledningen till denna blogg att försöka få er/mina närmsta att förstå vad jag går igenom, men tyvärr känner jag inte att detta sättet är det bästa, utan tvärt om så uppfattar jag blandad positiv och negativ respons. Den negativa responsen handlar om tiden jag ”lägger” framför datorn, och som alla tidigare gånger då någon ”nära” sagt till mig (som sjuk) att jag gör något som är fel, så lyssnar jag. Eftersom jag inser, att jag är ”sjuk” och att ”dem friska” måste ju veta bäst?!? Det är ju tack vare deras ärlighet som jag är så pass frisk som jag är idag.

Just nu vill jag ”rädda” vad som räddas kan, och fokusera på att ta klivet från tangentbordet till det sociala. ”Att orka” ringa en vän som jag inte pratat med på länge, eller träffa en kompis på stan och dricka en öl, hälsa på mitt arbete eller att följa med på en fest som jag blivit bjuden till. Jag måste ta klivet ut i världen, tiden har kommit då jag inte kan gömma mig bakom mina texter längre och framför allt inte när anledningen med bloggen inte fyller sitt syfte..

Eftersom bloggen idag ”tar” mer energi än vad den ”ger” mig just nu, så tänker jag avsluta den.

Jag tänker avsluta mitt aktiva skrivande med förhoppning att ”nå fram” till mina närmsta på annat sätt. Bloggen kommer att finnas kvar ett tag till och ni kommer att höra från mig på något sätt i framtiden. Radio, tv, film, reklam, på krogen ja.. Var det blir, får vi se?

Sajten har varit igång i 25 dagar. Och med nästan en halv miljon besökare, känner jag mig nöjd. Detta projektet var inte uppskattat innan det startade, men idag kan jag se hur det har fått mig och mina framtidsplaner en lång bit på vägen..

Jag är idag en strokepatient som klarar mig själv. Jag klarar av att ordna med allt administrativt, hitta motivationen att söka efter rehabilitering och jag har orken att laga mat, städa, handla, tvätta.. Ni vet allt de där, som vi alla gör varje dag,..Vardagen. Jag är så pass ”frisk” nu att jag orkar med vardagen och jag klarar mig själv! Fast jag behöver fortfarande ett stöd och frågan som jag måste besvara snart är var hittar jag det stödet?

Känslan att klara sig själv, är helt fantastisk! En frihets känsla. Jag lever mitt liv. Jag lever mitt EGNA liv. Jag är inte beroende av någon längre. Jag har mitt privata liv och jag börjar bli färgstark igen. Vägen till att känna mig som ”friska Petra” kommer att ta tid, men jag har kommit en lång bit på vägen, kanske den längsta och jobbigaste tiden ligger bakom mig?

Tårarna rinner ner längst mina kinder när jag skriver dessa rader till er.. Detta blir ett ”adjö, vi ses igen..”- inlägg. Saknaden kommer att vara enorm. Ni har givit mig glädje, styrka och energi. Ert stöd har varit ett stöd jag inte hade räknat med, ett stöd som jag inte trodde existerade..

Jag bugar och säger, Tack!

Alla ni som har använt min sajt till ett rehabiliterings syfte. Antingen som anhörig eller patient fortsätt att söka efter svaret. Fortsätt att söka efter den person som kan hjälpa just dig. Jag kommer att fortsätta kämpa, jag kommer aldrig att ge upp!

Detta är det sista inlägget.

Detta inlägget kommer även att bestå av en film som jag skickade hem till mina nära och kära från Manila.

Vi ses snart igen!

Än en gång.. TACK!!

Annonser

Brev 8, ”uppe kl 0600 och gjorde sin dagliga rejd i kylskåpet”

Standard

Manila Makhati City New World hotels 21/5 00:45

Nu är “The Dreamteam” samlat igen där det hela startade med dessa brev till er i samma soffgrupp i hotell baren. Petra gav Fredrik order/permission från sjukhuset inatt efter att hon var helt slut efter dagens utflykt. Vi återkommer till den. Nu börjar faren skriva också när han äntligen är hemma??? Annars brukade han åka till sjukhuset, fylla på kylen, klura ut datorn, lösa ett halvt sudoku och sedan se ut som på bifogad bild.

Här kommer pappas brev till oss idag:

Hej på er där nere! Klockan är 05 på fredag morgon och har suttit och läst era insändare. Man blir rörd. Vet hur mycket ni lägger ner och det var därför jag inte hade mage att väcka Pierre i morse. Han behöver dessutom all skönhetssömn han kan få, sekreteraren. Stack från hotellet i god tid och det visade sig vara förståndigt. Efter bagageinlämning, inne i denna myrstack gick jag till kön för immigranterna, redan här kände jag att frukosten hade passerat gå, och ville fortsätta. Då skulle jag betala 750 ”pengar” för vad vet jag inte, och jag hade bara 200 kvar. Kort var han inte intresserad av. Tillbaka till KLM,s incheckning och bad om hjälp, de försökte och när vi står där råkar jag titta i min internationella avd. i plånboken och hittar 5 US-dollar. Hänvisad till växelbanken fick jag ihop mina 750 pesos. Betalar och kommer till nästa kö, pass, och bakom den säkerhetskön. Nu började det kurra i magen och jag tänkte detta klarar inte jag, men var ska jag ta vägen? Inga toaletter i myrstacken? Jag frågade och fick till svar; efter säkerhet finns det. Kris, nu började jag svettas. När jag stod i kön kommer uniformen fram igen och frågar om jag fortfarande behöver en toalett. Lotsad tillbaka förbi 750 pesos kontrollen och in i personalavdelningen och en toalett. Du vet Pierre. Efter tömning får jag spolknappen i handen, i denna enda toa. Så om och när, ta god tid på er och ha 750 pengar beredda. Nog skitsnackat. Kom hem 24.00 lokal tid, Maria hämtade mig i Copenhagen. Nästan fullt på planet och inte det nya som vi åkte ner med, men efter 3 drickes pauser, 3 långfilmer, 2 cd-samlingar och 2 middagar och lite sömn i mellan så var man framme. Vaknade sedan kl. 02.00, men somnade om, och nu sitter jag här klarvaken med Frodes ska vi gå ut blick, vakande över mig. Är fortfarande närvarande hos er i Manila, drömde om er, tänker på er varje sekund. Ska bli roligt att läsa om Petras hotellutflykt och om hur det gått. 14 plusgrader lite regnmulet, så ser det ut utanför fönstret. Sköt om er och hör av er med vad ni behöver hjälp med här hemifrån. Det har tagit lite extra tid att skriva detta brev p.g.a. alla prickarna över bokstäverna, som tar tid att återanpassa. Krama Petta från faren och keep on your good work……

Idag har vi haft turen att ta med Petra på ett litet äventyr utanför sjukhuset och hej vad glad hon blir över det. Idag har även Petra varit piggare än vad jag var i morse trotts att vi somnade nästan samtidigt igår.

Petra var uppe kl 0600 och gjorde sin dagliga rejd i kylskåpet men denna gång utan framgång och gick och la sig i min 60 cm soffa, bredvid mig i stället. Vi vaknade igen kl 0900 och då hade Pierre skickat sms efter han hade ätit ensam frukost om att rullstolen som finns på hotellet är bokad mellan 12-18 (Sen gick han och la sig igen), och Petra åt sin frukost samt gick iväg på sjukgymnastik som hon för övrigt gör varje dag nu.

Hon beskriver gymnastiken med ett ord ”tråkigt” men förklarar för oss att det är så klart väldigt nyttigt för henne. Petra förklarar och förstår sin situation bättre dag för dag och inser att hon inte är 100 men vet att man kan kämpa bort det och hennes inställning blir starkare och starkare varje dag med åtanke på vad roliga saker hon ska göra i sommar.

Kl 1130 så blir jag väckt av Petra igen (jag måste ha fallit in i ngt sorts sjukhus koma) med orden ”nu ska vi snart åka”. Tar en dusch och kallar på sjuksköterskan innan vi ens hunnit bli färdiga, för att hon ska hämta en rullstol.

Vi sätter oss i taxin och beger oss till hotellet för att äta lunch och det var samtalsämnet hela taxi resan, inte förvånande. ”Vad har de på menyn”, ”Kan man äta sushi”, ”Kan man äta Hamburgare” osv osv. Till hennes belåtenhet så kan man faktiskt få vad som helst på detta hotell.

Vi hade informerat Pierre att vi skulle komma och förväntade oss att han skulle stå i lobbyn och vänta när vi kom, NOT. Vi fick be servitrisen att ringa på hans rum och säga att hans syster sitter i restaurangen och väntar på honom och då kom han.

Vi äter lunch med bearnaise och hamburgare och Petra avslutar som vanligt med ”mätt” och ”gott” samt ”måste vila”. Vi tar oss upp på rummet för att svida om till bad outfit för att ta en power nap vid poolen. När vi kom till rummet så önskade hon att hon kunde stanna så klart.

Pierre och jag visade upp våra bleka kroppar medans vår fina Petra hade kvar ö brännan och hade inget att skämmas för. Sen var Petra TRÖTT och sa mest att vi skulle åka tillbaka och frågade vad klockan är. Så väl tillbaka på hotellet efter att ha läst alla hälsningar så somnade hon som en stock. Så tyvärr inget brev från petra idag. Nu sitter vi här igen och utvärderar dagen och ser fram emot morgondagens äventyr samt ny röntgen.

Ni märker kanske att mailen byter karaktär, men det är så här vi upplever situationen (i stunden allvar). Men vi är bara glada över alla framsteg och vi hoppas ni är det också!

Mvh
Fredrik, Petra & Pierre

”Brev 7, Petra börjar få tillbaka sin vanliga karaktar”

Standard

Brev nr 7 inleds av Fredrik “som vanligt” och avslutas av Pierre. Fredrik bodde på sjukhuset med mig så han skickade sin text via mail till Pierre som satt på hotellet och avslutade brevet och skickade iväg det till våra nära och kära. Pappa hade nu åkt hem till Sverige för att ordna saker och ting, inför min hemkomst.

Manila Global City St Lukes hospital kl.22:30 19/5

Hej igen alla som läser och undrar, det har dykt upp lite frågor hos några men jag tror det kan vara frågor hos oss också. Pierre vet bättre.

Idag har Petra lyckats sitta själv med ett finger och ett öga och knappa ihop ett jätte fint mail till er alla. Hon tänker kanske på oss två (Pierre, Fredrik) att vi borde ha lite ledigt från jobbet ibland men vi vet ju att det ar sa klart henne ni/vi vill höra från sa fort som mojligt och det ar ju det hon har kämpat for att kunna nå fram till.

Hej Ganget!!!

Shit vad duktiga grabbarna ar att uppdatera er, ni har ju battre koll pa mitt tillstand och vad som hander har om dagarna an vad jag har!
Just nu sitter jag med chips och coca cola pa mitt rum pa sjukhuset och skriver till er. Jag har sagt det innan men gud vilken aptit jag har!! Dem gjorde graviditetstest direkt nar jag kom hit, annars hade man nog borjar undra..

Igar fick jag lamna sjukhuset pa kvallen, det var en befrielse! Langtar tills jag kan bo hos Pierre och Fredrik pa hotellet.. Ligga vid Poolen, ata buffe… Hall tummarna att det blir snart!

Jag vill borja dagens mail med att be om ursakt till alla att jag ljog om Robinson. Nar jag fick veta svaret att jag kom med sa dem sakert 20 ggr hur viktigt det var att jag holl detta totalt hemligt och understrok att jag skrivit pa sekretess papper m.m. Dem tyckte att jag skulle saga att jag akte till Thailand med Fredrik, men det skulle ni alla se rakt igenom tror jag, sa jag pratade med Niklas Ekstedt och sa fick Pierre mitt FB losen och 3 uppdaterings mail att skicka. Men gud vad jobbigt det var att ljuga for er sista helgen (pasken) nar jag och Fredrik var nere… Jag fick bla. Hitta pa att jag skulle jobba pa lordagen pga att vi skulle flyga tidigt pa sondagen den 24 April.

Men gud vilket aventyr detta har varit! Det var MYCKET MYCKET jobbigare an jag nagobnsin kunde forestalla mig. Jag akte ut dag 13 sa jag fick totalt 12 dagar pa on varav dem 4 forsta var utan mat och eld… Man bryts ner psykiskt dag for dag, timme for timme.. I borjan tankte jag att jag skulle vara pa ett ”speciellt satt” i TV men det gick ganska snabbt till att jag inte kunde kontrollera nagonting for att kroppen hade ett sockerfall just da, eller nagot annat, det gick bara att vara sig sjalv. Det var inte alls som jag trodde med hela kamera grejen.. Forsta dagarna sjukt jobbigt, men sen glomde man helt bort kamera teamet som alltid bestod av 3 st – repporter, videograf, ljudtekniker. Vi blev mest irreterade pa dem nar man skulle gora omtagningar. Inte sa mycket reality TV med omtagningar… Men vi forstod samtidigt deras syn pa det, och vikten i att det ska bli ett bra program! Sa tydligen kommer jag vara med i dem 4 forsta programmen, ska bli sjukt kul att ni far se vad jag gick igenom!

Som Pierre skrev sa jagar Aftonbladet oss / er nu sa och jag ber er alla att inte saga nagonting! ( Ni kanske sag i tidningen igar…. Man blir ju bara sa trott!!) Sa om nagon fragar sa – Vet ni ingenting!!

Jag fattar inte alls vad som hant mig! Jag fick kraftig huvudvark pa on nar jag satt pa morgonen dag 13 och forsokte gora upp eld, flera timmar senare vaknar jag upp i Manilla och var Svenska sjukskoterska sager till mig, – Pierre, Fredrik och Pappa ar pavag hit nu Petra…
Sen nasta gang jag vaknar sa kommer Pierre och Pappa med tarar i ogonen och kramar om mig.. Jag kan fortfarande inte forsta att jag fatt en stroke, hjarnblodning!! Jag kan prata, skriva, lasa, ga, sitta, ata, dricka, jag tror att lakarna ar lika forvanade som vi over mina framsteg dag for dag..

Pappa akte hem idag vilket ar ett gott tecken, da kanns det tryggt att jag snart kommer hem och att jag ar pa battringsvagen!
pappa har fyllt min kyl med godsaker och kopt starbucks kaffe flera ggr om dagen sa jag kommer sakna honom stort!;)

Pierre ar ju ”den” som haller koll pa allt, ALLT, gallande lakare i Sverige, olika ronken typer, forsakringsforetag, press m.m. Han kan nog mer an lakarna ang mitt tillstand.- Han har battre koll pa personalen i Robinson pruduktionen an produktionschefen. Jag slipper tanka pa nagonting!!

Fredrik sover hos mig nu varje natt vilket ar saaa skont, nu sover jag faktiskt hela natten!! Man far sig verkligen en tankestallare nar nagot sant har hander och det forsta jag sa till pappa och Pierre nar jag vaknade upp var – Jag vill fa barn och dem ska heta Julia, Lukas, Filippa, Tove och Love. Fredrik och jag har verklligen kommit varandra nara pa kort tid och jag tror och hoppas att vi kommer att fortsatta i denna takten nar vi kommer hem! Fredrik stottar mig och uppmuttrar mig varje dag!

Bamse kramar till er alla!!!
Vi ses snart!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Petra börjar få tillbaka sin vanliga karaktar då hon alltid vill sin medmänniska och kompis/van väldigt väl och det visar hon genom att kampa ihop ett mail till er alla. Detta tangentbord är inte med skandinaviska bokstäver som ni säkert kan förstå fast det tog “Capten slow” två dagar att förstå detta efter att mailat ett antal mail. Per: du far bjuda på att vi driver lite med dig och det är för att du ar äldst och visast sa klart.

Vi har läst upp samtliga halsningar till Petra och alla har lika stor betydelse långa som korta. Det finns vissa som skriver romaner också men det funkar nu när Petra orkar lyssna, så klart. Petra har även lyckats visa sig på facebook idag och det ar kul.

Imorgon ska hon få följa med mig och Pierre och titta på hotellet samt kanske sitta en stund vid poolen som vi knappt vet var den ligger. Det kommer bli kul.

Pierre kanske vill tillägga ngt?

Manilla Makhati City New World hotells 19/5 00:45

Inte mycket att tillägga mer än att understryka att vi ser fram emot att Petra kommer ut en stund imorgon igen. För att lugna några oroliga själar så kommer vi ha ett direkt nr till sjukhuset som skickar ambulans omgående vid minsta tendens på någonting. Men läkarna, vi eller Petra själv hade ju inte lämnat sjukhuset utan att det är ok.

Och idag får ni läsa petras brev utan å,ä & ö… Igår satt jag och gjorde om dem.

Vi fick några frågor:
• Finns det någon uppskattning på skadorna på hjärnan, vilka centran har blivit påverkade och förväntas en fullständig återhämtning?

Alla är väldigt försiktiga i sina uttalanden. Ingen läkare vill ta fel beslut så de garderar sig lite alltid. Och olika läkare föreslår olika metoder… Som vi uppfattar det så är det antingen ett cavernom (det får ni som vill slå upp själv) eller något de kallar AVM. Problemet är att blödningen skedde mitt i hjärnan där alla viktiga delar sitter som styr allt viktigt i kroppen, därför är det en stor risk att operera. Men trycket som uppstod av blödning har lagt sig och de hålrum (vidgning i ventriklar) som hade bildats har gått ihop mycket. Och det är de två problemen som gör det svårt att flyga pga. trycket. Mer ser vi på lördagens röntgen, och då har de 5 röntgen att titta på och kan med mer säkerhet se en kurva på utvecklingen. En fullständig återhämtning förväntas inte. Men man kan komma väldigt nära 100% om allt går som det ska och om man kämpar med rehabiliteringen. Och vi känner ju petra…
• Petra nämnde att hon ska ligga i lund, hur länge räknar man med?

Vet ej, nu har vi och måste vi koncentrera oss på tiden fram till flyresan samt själva flygresan. Väl på Lunds Akademiska kommer det påbörjas en ny utredning så tar vi det från det.

• I det vardagliga ”hänget”. Hittar Petra ord eller känns det som att talet påverkats? Det jag läser från er så tolkar jag det som att hon kan snacka till100%.

Petra hittar alla ord och minnet är klockrent (förutom från några dagar efter händelsen). När hon blir trött (som hon blir ganska ofta) kan hon behöva tänka efter lite, eller rättare sagt vila några sekunder innan hon drar igång igen. Annars märker inte jag någonting, men jag kan ju ha vant mig också lite, efter dessa dagar.

Det var dagens frågor och fråga gärna på, det hjälper oss nu för nu vet man inte riktigt vad som händer i era huvuden därhemma när allt börjar lägga sig. Men tänk gärna efter först själva och prata med varandra. Kolla gärna på nätet. Läs de gamla breven först osv.
Tack för allt du har gjort här nere pappa och tack för ditt fina brev i morse!

Mvh
Fredrik, Petra & Pierre

Brev 6,”where is the patient” var av Petra svarar ”i´m the patient”.

Standard

Ja, då fortsätter vi med breven från Pierre, Fredrik och pappa. Jag spenderade totalt 28 dagar på sjukhuset i Manila. Under hela denna tid skickade vi brev hem för att uppdatera våra nära och kära. Ni kommer inte få ta del av alla brev som skrevs, eftersom det är så otroligt många. Men i slutet av veckan kommer jag att lägga upp en videofilm som vi skickade hem till våra nära och kära. I filmen får man en uppfattning i hur vi hade det och hur pass ”frisk” jag redan hade blivit efter 14 dagar ..
Men nu först brev nr 6, som börjar med meningar från Fredrik som bodde på sjukhuset, och avslutningsvis Pierres ord och uppdatering.

Manila Global city 1 av 5 stadsdelar i Manila kl 22:07 18 maj -11

Oj vilken dag för vår Petra. Idag bodde jag som vanligt på Sjukhuset och det börjar bli en vana nu och åka till hotellet och byta kalsonger samt hämta med mig bror, Pierre tillbaka. Här gör jag snart ”high five” med samtliga doktorer och sjuksköterskor men man börjar bli lite trött och snart så undrar de väll vem som faktiskt är patient i rummet. Jag har blivit lite risig i kistan senaste dagarna så jag gick ner på sjukhusets apotek och bad om ngn dunder medicin. De frågade mig om jag var ute mkt då sa jag att jag bodde på sjukhuset. Hur de tolkade det vet jag inte utan de svarade bara ”aha” och bad mig uppsöka en doktor. Nog om mig.

Idag sov Petra en normal natt sömn och bara det är ett framsteg i sig. Petra vaknade kl 0730 och satte sig bredvid mig i soffan samt dukade upp dagens första måltid som hon förklarade med sina egna ord ”gott”. Hon åt till och med gröt som hon förklarade ” va fan jag äter ju aldrig gröt”. Petra delade ner två bananer och kasta på en näve socker och åt med ett leende på läpparna men vid varje måltid så avslutas det med ”mätt” och ”måste vila” från hennes mun. Alla dessa måltider och av stor karaktär gör att allt hennes blod rusar ner från huvudet och i magen för att bearbeta maten som resulterar i att hon blir väldigt trött men samma symtom gäller ju oss så klart.

Någon timme senare vaknar vi av att Pappa Per sitter och löser sudoku som han inte riktigt får ihop så klart☺. Vi tar rullstolen och går ner på cafeterian för att ta en kaffe. Jag beställer en macka och jag frågar Petra om hon ville ha något och döm av min förvåning så tackar hon nej. Jag gör ett ”ärende” och kommer sedan tillbaka igen med synen av Petra och menyn i högsta hugg, jag frågar: ”Ville du ändå ha något?” ”vad trodde du!” fick jag som svar.

I morgon åker Pappa Per tillbaka till Sverige för att pejla läget inför vår hemkomst samt sätta betyg på sina ”gangsters” där hemma. Hur ska vi klara oss utan honom? Föst och främst slipper vi så klart åka hela Manila runt och leta efter kuvert som är tappade i taxi bilar pga en sovande ”Capten Slow” m.m. m.m. Vi frågar Dr Dayrit som är ansvarig för Petra om hon kan följa med oss ut och äta i krokarna till sjukhuset och han tyckte det var ok, vilken lycka för henne. Vi lämnar Petra för hennes sjukgymnastik och förberedelser inför kvällens restaurangbesök.

Väl på hotellet mellan kalsongbyten och duschar så tar vi en runda på köpcentrat för att eventuellt köpa med oss ngt hem samt fylla på t-shirt förrådet men med ”Capten slow” 1 och (2) i spetsen så drar tiden iväg och vi är tvungna att informera Petra på sjukhuset att vi bli lite sena men det hade hon så klart räknat med. När vi anländer till sjukhuset så sitter allas våran Petra redo i lobbyn i sin stol med sjuksköterskan och vi blir så glada att vi nästan glömmer betala taxin, vilka sjuka framsteg. Då har Petra lyckats sminka sig och klä upp sig så pass att doktorn som gjorde ronden den kvällen frågar henne ”where is the patient” var av Petra svarar ”i´m the patient”. Hon såg fram emot detta så himla mkt och ingen kan förstå det bättre än vi, att ligga 7 dagar i ett rum i en säng utan att nästan inte se dagsljus på hela tiden och kunna röra på sig får en att se våra vardagliga ting som en upplevelse.

Hela middagen pratade hon så hon blev helt matt om Robinson tiden och det är nog ngt vi runt om kring får höra henne prata om ofta i framtiden. 13 dagar på en ö med okända människor sätter sina spår så klart.

Nu sitter jag åter igen bredvid en sovande Petra efter ännu en dag i framgång.
Pierre over to you:

Manilla Makhati City New World hotells 19/5 00:13

Spank you Mr. Fredrik Lindh!

Jaha vad har jag att tillägga på detta, tillsammans med Petras fina brev… Det var helt otroligt och det föll några glädjetårar att se petra redo och färdig i vanliga kläder när vi kom till sjukhuset…

Pappa lämnar ju imorgon bitti med orden ”Pågar, jag har lärt er allt jag kan” och då svarade Petra under middagen ”det kan väl inte ha tagit all denna tid”.

Så snart är det bara jag och Fredrik kvar men förhoppningsvis så får vi ta ut Petra mer och mer från sjukhuset och då kan vi ju göra saker som hon vill och känner att hon orkar.

Kommunikationen mellan sjukhus här nere, försäkringsbolag och sjukhus hemma går ju inte jätte snabbt. De har fortfarande inte gjort några utlåtanden från Sverige och Petra ska göra en ny röntgen på lördag (som sen också ska hela vägen runt…). Men om man är lite positiv och allting utvecklas i denna underbara takt med Petras tillfrisknande så hade man kunna chansa på en hemfärd i mitten av nästa vecka!

Pappa tackar för sig med ett foto från vår middag ikväll på en kinarestaurang (naturligtvis Peking Anka) och kommer fortsätta så gott han kan på hemmaplan nu inför hemkomsten av vår guldklimp.
Mvh
Fredrik, Petra, Per & Pierre

Helgens äventyr..

Standard

Idag är det Tisdag och jag är fortfarande trött efter helgen.. I Fredags kom min bror, Pierre upp på ett spontanbesök. Så då blev det middag på Svarengrens på kvällen. När jag och Fredrik kom dit visar det sig att två föredetta kollegor som stod i baren. Jag blev jätte glad att se dem! Så frågar en av dem: – Är du kvar på 1900? Jag blir nervös, pulsen stiger och jag tänkte det snabbaste jag kan… Hur ska jag nu förklara detta över en bardisk på ett lättsamt sätt?

I Lördags fick vi sovmorgon och när vi ätit frukost tog vi oss in till stan och satt och njöt av höstsolen i Kungsparken. Runt 12.30 började jag känna mig stressad (?) eftersom en vän till mig var hembjuden på middag kl 19.00. Så handla och hem!

Väl hemma satte jag igång.. Och på menyn stod det antipasto till förrätt, timjan och citron marinerad kyckling till huvudrätt och slutligen det viktigaste av allt, tårtan. Brownie botten gjord på 70 % choklad, björnbör och hallon formage. Min vän fyllde 28 år och hur ofta får man en hemlagad tårta i födelsedags present?? Ca kl 18.00 var jag redo. Allt var förberett och klänningen och klackarna var på.

Fredrik hade varit på personalgalaj på lördagen så det var två trötta individer som tillslut tog sig upp ur sängen på söndag morgon. Jag bakade fullkornsbullar och satte fram frukost buffén framför tvn.. Efter frukosten somnade vi igen och någon timme senare var vi hungriga. Nu var det Gordon Bleu som stod på menyn, fast denna gången var det en riktig kock i köket, Fredrik. Gordon Bleu med Portabella svampsås..

Jag älskar mat! Jag älskar att laga mat, baka men framför allt att äta god mat. Jag unnar mig mer än gärna flera restaurang besök i månaden och har inga problem med att lägga lite extra pengar på riktigt god och vällagad mat. Som tur var är har jag hamnat helt rätt. Jag bor tillsammans med en kock!

Det var en månad sedan jag träffade Pierre. När vi satt på restaurangen i Fredags, så sa han att jag blivit mycket bättre sen sist vi sågs. Jag blev glad! Det är sällan jag får höra att jag gör framsteg och eftersom detta är något som jag kämpar med varje vaken minut så behöver man höra det ibland, och få sig en ”klapp på axlen”.

Så jag tar verkligen åt mig av vad Pierre sa, och använder den energin till min rehabilitering. Jag känner mig bättre och bättre för varje dag som går. Jag är så glad att det går i denna takten med mitt tillfrisknande. Jag tror at det beror på en hel del olika ingredienser.. Bland annat vänner som stöttat mig, familjens stöd, min vilja, min styrka, och så klart rehabiliteringen.

Men det är en lång bit kvar tills jag känner mig frisk.

När jag kollade igenom Robinsons fyra första avsnitt i förra veckan, hittade jag mig själv i trailern. Jag är med vid två tillfällen.
Första: Jag och Hanna sitter på knä och knyter band runt vår flotte. I trailern ser man endast min stora hatt och att jag och Hanna tittar neråt.
Andra: Det är precis i slutet av trailern så dyker denna bilden upp. Det är nog inte ens i en sekund som den visas, men både jag och Fredrik har ”tyckt” att vi sätt min bikini i slutet av trailern, så jag var tvungen att granska den med förstoringsglas. Som ni ser så hade vi rätt. Med en Machete i handen spatserar jag i djunglen…

Nästa inlägg kommer imorgon, Onsdag klockan 18.00

”Jag har ingen Paolo som står och skriker på mig.”

Standard

Jag har funderat mycket på Robinson den senaste tiden, och förra veckan träffade jag en av dem personerna som jag fastnade för under Robinson äventyret. Då blev det väldigt mycket Robinson-snack..

Sedan dagen då jag kom till sjukhuset i Manila och förstod att jag inte skulle tillbaka till tävlingen så har jag haft samma inställning till programmet. Ni har vid flera tillfällen frågat mig om jag ångrar att jag var med.. Här kommer mitt svar..

Jag skyller inte min hjärnblödning på Robinson. Jag försöker att tänka positivt och resonera att det som har hänt har hänt, och kanske det kommer att föra något gott med sig, vem vet?!

Jag ångrar inte att jag var med. Men jag skulle aldrig göra om det. Det ser ut som en skön semester i rutan, men jag LOVAR er att så är inte fallet!

Det absolut värsta var dem 4 första dagarna. Hård tävling, ingen sömn och ingen mat. Det går inte att beskriva för er hur dåligt kroppen mår både fysiskt och psykiskt. Ni som har gjort lumpen ni har nog något att jämföra med, ni andra.. Tro inte på allt ni hör.

Jag är mest irriterad över att det hände. Jag skulle ju vinna Robinson! Samma irritation skapas när jag kör rehabilitering. Fustrationen växer inom mig för att jag inte klarar av vissa övningar. Jag skulle ju inte bli handikappad! Och tanken har slagit mig, ”livet är orättvist”..

Men! Jag står inför ett val. Kanske det viktigaste valet. Antingen så går jag vägen där jag får lov att ”tycka synd om” mig själv, eller så höjer jag på huvudet och vänder detta till något positivt, till en positiv förändring. Som ni redan vet så gjorde jag detta val för länge sedan.

Med huvudet högt skriver jag till er varje dag, jag kämpar om att få den vård jag behöver och jag ska lära mig att fungera som ”friska Petra” igen! Jag har en enorm vilja och den kommer man långt med.

Ni anar inte hur mycket jobb det är bakom varje avsnitt i tv rutan. Det står en hel del människor bakom kameran och en tävling har tagit otroligt lång tid att skapa. Manus ska skrivas, snickare ska bygga, kranar ska ställas upp, säkerhets genomgång ska utföras, sen har vi allt efterarbete som klippning, redigering osv. Jag blev taggad av tanken när jag var på plats, detta skulle jag vilja jobba med.. Skapandet från idé till verklighet.

Jag satt förra veckan och kollade igenom dem 4 avsnitten där jag deltog och jag åker tillbaka in igenom tv rutan och minns känslan jag hade.. När vi tävlar i lagledartävlingen håller jag på att dö. Jag hade inte tränat på 12 år och varje muskel i min kropp skrek, pulsen höll på att explodera och lungorna höll på att brinna upp. Men är det något som ”Paolo” har fått rätt för sig, så är det att har man viljan så övervinner du allt. Det ni inte ser i tv rutan är MYCKET, och bland annat under just denna tävling, ”bröt” jag ihop på läkar båten. Min kropp var helt förstörd, den fick sig en ordentlig chock..

Nu när jag äntligen har kommit igång med min sjukgymnast så tar jag det ”lite” lugnare. Jag har ingen Paolo som står och skriker på mig utan använder min vilja på ett annat sätt. Två gånger i veckan ”tränar” jag i min takt. Det blir en lång promenad till min sjukgymnast sen ca 60 minuter varierad träning med balans och styrka i fokus. Snart ska jag utöka mitt tränings program tänkte jag, kanske med ytterliggare en tränings dag i veckan. Jag och Fredrik ska prova spela Tennis, något som jag gjorde för många år sedan, men jag tror att jag fortfarande hade tyckt att det varit en kul sport? Vi får se..

Imorgon Tisdag, klockan 18.00 kommer nästa inlägg..

Brev 5, rubriker i tidningen..

Standard

I detta brev, (som är väldigt långt), berättar tv 4 om hur dem hanterade pressen då dem fått nys om vad som hänt mig. Det var Aftonbladet som var i farten och alla våra telefoner ”bombades” av sms och telefon samtal. Tyvärr är det fortfarande så att massmedia söker mig dagligen och jag tror säkerligen att flera besökare på min sajt är från nöjestidningar m.f.l.

Som stroke patient är det ett jobbigt ”stress moment” i min vardag. Och för att jag ska känna att det är jag som har kontrollen har min hemsida/blogg varit till stor hjälp. Här kan jag uttala mig i ett kontrollerat forum, ta den tiden jag behöver att få saker och ting sagt på mitt sätt. Trots detta, använder sig tidningarna av ett få par utvalda meningar och skapar nya rubriker. Därför kommer mina uttalanden fortsätta i ett kontrollerat forum, även om det i framtiden kanske inte sker via min hemsida… Nyfiken?

Nu tillbaka till brevet som inleds av Fredrik som ”bodde” på soffan brevid min sjukhussäng. För att hela denna historia ska komma till sin fulla rätt känner jag att ni måste höra hela storyn, så här kommer ytterligare en del av vår resa..

Manila Global City St Lukes hospital kl 00:10 Fili time 18 maj -11
Hej Sverige!
Jag (Fredrik) sitter på sjukhuset nu och i aktar en sovande Petra efter en dag med gymnastik, rundtur på sjukhuset samt ett restaurangbesök. Man gör bara dessa saker efter hennes egen vilja men ibland är viljan lite för stor hos henne och det vet ni säkert som känner henne. Petra blir trött fort när hon är ute på aktiviteter men hon känner själv till hennes begränsningar så hon säger till när det är dags att åka hemåt.

Idag har jag (Fredrik) sovit hos Petra på sjukhuset för det var hennes önskan och i nu läget så får hon vad hon vill utom att röka och det är lite tufft för vårt lilla knyte, men jag hoppas ni kan hjälpa henne med det där hemma sedan!!!!!

I natt vaknade jag av att det var en liten söt tjej som stod och rotade i kylskåpet kl 0300. Jag frågade vad hon gjorde och hon svarade ”lite hungrig”. Hon hämtade en kartong med frukt och lite trekants mackor som hon hade efterfrågat från 7 eleven och satte sig bredvid mig i soffan och börja glupska i sig. Det var lätt 1 kg frukt och 4 trekants mackor samt 1 liter äpplejuice. Jag var lite vimmelkantig när hon var uppe och jag märkte knappt hon la sig bredvid mig i soffan för än jag vaknade kl 0600 och Petra låg kvar bredvid. Vi väcktes av att en sjuksköterska skulle ge henne medicin och jag fick det onda ögat så klart (hon ska ju ligga i sin säng!) men hon får som hon vill i vissa avseende så klart.

Petra somnade igen kl 0800 och jag med för den delen. Vi vaknade kl 1200 av att pappa Per satt och kollade på ”Ultimate Fighting”, var inte han golfare? Petra ville göra en sightseeing på sjukhuset for att komma ut lite och det avslutade vi med ett restaurangbesök och en ceasar sallad.

Allt vi beskriver här kanske känns lite konstigt för er hemma som bara sett och träffat Petra som hon är och kommer bli igen så klart men det är inte riktigt så idag. Det är därför vi vill förklara så mkt vi kan genom hennes myrsteg tillbaka där hon var en gång i tiden. Igår och idag har Petra även fått mer och mer klarhet i vad som kommer ta tid och hon förstår själv att hon inte kommer jobba på ett tag etc etc och det känns positivt trots allt. Det positiva ar att hon tänker på er alla där hemma och att ni snart ska få ses.
Idag kl 1600 sa la jag mig i sängen bredvid Petra och läste upp alla hälsningar från er hemma som vi inte hade läst.

Citat Petra (vi skrev) :
Jag kan snart skriva själv men det får vänta lite så Pierre får skriva åt mig, men nu har jag lyssnat på alla hälsningar och jag saknar er jätte mkt samt att det kändes som hela rummet fylldes med kärlek och det kommer så klart hjälpa mig att bli frisk.

Nu sitter jag på sjukhuset med Petra och skriver medans Pierre ar på väg tillbaka till hotellet igen, det ar lite sa våra dagar ser ut nu for tiden. Vi har delat upp oss lite i vårt kommande bolag där vi kommer ha kunskaper som läkare, sjuksköterska, försäkringsagent, produktions ledare samt taxi chaufför i Manila. Per kommer bli VD (direktör), Pierre kommer bli sekreterare och jag kommer bli mood manager men det jobbigaste ar anda att hålla reda på direktören så vi kanske skakar om i ledningen i framtiden.
Med den elektroniska mail vägen sa kan vi synka oss ganska bra så nu lämnar jag over till Pierre som oftast ar den allvarliga text författaren och tro det eller ej så finns det lite allvarliga grejor i dagens brev också men inget just om Petras hälsa sa ni behöver inte bli rädda.

Manila Makhati City New World hotells 18/5 05:50
Tack för det Fredrik!
Ja och oj vad detta har fört mig och Fredrik nära! Vilken underbar kille! Men det är inte lätt att tampas med två kockajävlar hela dagarna… Det var sedan Fredrik började ”sova borta” med en dator som inte går att koppla upp mot någonting, det blev lite problem, och USB minnen har inte varit lätt att få låna på varken hotellet eller sjukhuset, men nu har vi köpt egna! Så de så!
Allting är positivt! Och vi är så glada här nere åt all framgång.
Men så idag så fick Aftonbladet tydligen nys om vad som har hänt på något sätt… De har ringt och försökt att få tag på oss, TV4, Petras anhöriga osv. Det vi vill flagga lite för är att ni kan förbereda er på samtal från pressen. Det enklaste är att jag klistrar in några mail här nedan från TV4 så förstår ni säkert själva. Nu kan vi behöva lite hjälp från er i fortsättningen att informera de som tar åt sig av detta, (om Petras namn nu kommer ut), men inte har fått dessa uppdateringar som endast ni allra närmsta har fått. Här kommer mailen:
Hej Pierre,
vi har nu fått bekräftat att Aftonbladet kommer att skriva om det som hänt Petra, eller rättare sagt det de tror har hänt Petra.
Vad vi vet kommer Aftonbladet bekräfta sin artikel på följande (vad vi vet);

1 Det vet att det är Petra Ljungberg som är sjuk och verkar ha hennes tel nr.

2 De tror att hon drabbats av en blodpropp i högra benet.

3 De vet att hon tagits till sjukhus med Helikopter.

4 De vet att läget för Petra är stabilt.

5 De vet att Robinsoninspelningarna fortfarande pågår fram till 7/6.

De har också frågat efter en bild på Petra men vi har sagt att vi inte lämnar ut ngr bilder från inspelningarna. De säger att de har bild på henne från Facebook men osäkert om de kommer använda en sådan bla på grund av rättigheter osv.

Vi på TV4 har annars bara bekräftat att en person tagits ut ur tävlingen och tvingats bryta. Vårdas nu på sjukhus och att läget är stabilt

Vår analys är att detta inte kommer bli så stort i tidningen men inget vi kan med säkerhet veta. Hur stort det blir beror naturligtvis på om de får tag på kommentarer från ytterligare personer eller inte.

Jag skulle rekommendera att ni berättar detta i er rapport till de anhöriga hemma. Eftersom de har Petras namn är det ju möjligt att de kommer ringa även anhöriga hemma. Ingen har någon skyldighet att svara på några frågor, och kan även hänvisa allt till Tv4 om de vill, men det är naturligtvis upp till var och en. Ju fler kommentarer som de har desto större kan de ju dock göra det i tidningen. Om det är någon hemma i sverige som får påringning från reporter och vill bolla det, eller har några frågor som helst kring pressen så är de välkomna att ringa TV4s presschef när som helst.

Jag ringer dig nu Pierre så att vi kan prata vidare om detta och om ni har några som helst frågor.

Matilda
Hej Pierre,
Vår presschef Camilla Filipsson, på cc, har pratat med/vädjat till Aftonbladet som inte kommer att namnpublicera av hänsyn till er.
De kommer dock i gengäld vilja få det första samtalet med dig eller Petra, när ni känner er redo för det, vilket du måste vara förberedd på, när det väl blir.

Vinkeln kommer sannolikt vara att TV4 fortsätter inspelningarna trots olycksfall/sjukdom, och inte handla om varken Petra eller er som familj. I och med artikeln kan det ev bli spekulationer och ryktesspridningar i andra sociala medier uppstå varför det ändå skulle vara bra att förbereda alla anhöriga på att det inträffade, om möjligt.

Tveka inte att ringa när som helst om du har några frågor.
Om vi inte hörs mer ikväll så hörs vi naturligtvis vidare imorgon.
Och som sagt bara ring om du vill prata mer idag.
Matilda

JA, detta vet vi ju inte riktigt hur vi ska hantera men vi tror att alla närmsta är informerade genom våra brev, och slipper en obehaglig överraskning om nu media väljer att publicera det med Petras namn. Det bästa är att säga att ni inte vet någonting till pressen.
Nu ska jag väcka pappa så vi kan åta en gemensam frukost, sen skickar jag Direktören till sjukhuset så jag kan sova några timmar!
Tack för era hälsningar och stöd! Snart är vi hemma förhoppningsvis. Det har inte hänt någonting mer idag angående Petras hemfärd.
Mvh
Fredrik, Petra, Per & Pierre

Nästa inlägg kommer i morgon Måndag kl 12.00

En positiv förändring

Standard

Idag är det Lördag.. Förr innebar det oftast ett långt service pass på restaurang 1900 som ofta ledde till några öl på Kåken (1900 bakficka) och sedan en utgång. Idag spelar det ingen roll vilken dag det är. Förutom att ”folk” är lediga och den positiva energi som ”folk” sprider på helgen, känns underbar. På Lördagar är alla så mycket gladare än på tillexempel Måndagar. Därför älskar jag helgen lika mycket nu som tidigare. ”Folk” som går ut och äter på Lördagen är uppklädda, glada, nyduschade och ska unna sig en härlig kväll, medan en måndags middag handlar oftast om att, få i sig något ganska snabbt, i samma kläder som man burit hela dagen..

Jag saknar mitt arbete jätte mycket. Jag saknar mina kollegor, min chef, gästerna, atmosfären, tempot och glädjen. Jag trivdes så bra på mitt arbete, jag älskade att träffa så mycket människor varje dag, och samtidigt känna hur vi som grupp kväll efter kväll lyckades ”tillfredställa” våra gäster samtidigt som jag kände att jag utvecklades i min roll och skaffade mig varje dag en bredare kunskap inom mitt yrke.

Ingen vet än hur pass återställd jag kommer att bli. Så därför finns det även ett stort frågetecken, kommer jag kunna gå tillbaka till mitt tidigare yrke?

Jag har kommit på att det ”spelar ingen roll” vad jag arbetar med. Livet handlar inte längre om vilken lön jag har eller vilken arbets position, bara jag trivs! Tidigare var pengar och status något som betydde mycket för mig. Efter att jag var egenföretagare arbetade jag mig upp till en tjänst som driftansvarit på en restaurang i Helsingborg. Jag arbetade 250 timmar i månaden och hela mitt liv handlade om mitt arbete. I slut ändan är det inte värt det. När det väl gäller kan jag lova er att det är inte ditt arbete som tar hand om dig eller vill ditt bästa, det är din familj och dina vänner. Så prioritet nummer ett, ska inte vara ditt arbete.

Jag ser min olycka, som en positiv förändring i mitt liv. Jag vägrar att tänka negativt. Nu står jag inför en lång resa, när resan är slut når jag oändligt med dörrar som är just där, för min skull. Då kan jag välja vilken dörr jag vill öppna och gå in i..

Därför är det värt att kämpa nu och att ta mig igenom denna resa som jag påbörjat. Jag vill ge energi. Jag vill vara färgstark. Jag vill bli frisk.

Nästa inlägg kommer imorgon Söndag kl 12.00

Brev fyra

Standard

Samtidigt som de ”tre musketörerna”(pappa, Pierre och Fredrik) hela dagarna/kvällarna och nätterna ”arbetade” med uppdraget ”att-hjälpa-Petra” så bad produktionen dem att ”ta hand” om deltagare som hoppade av Robinson (bla Hanna, Sofie), eller blivit utröstade (Johan). Idag kan jag inte sluta fundera på hur tänkte produktionen? Men just då i vår totala ”förvirring”, tänkte vi inte på det.. Gratis arbetskraft, perfekt(!?!)

Nedan kommer brev nr 4. Brevet är skrivit av Pierre, min bror. All text vi skrev hem till Sverige ger en förskönad bild av verkligheten eftersom vi inte ville oroa våra nära och kära här hemma.

”En för alla, alla för en!!”

Manilla 17/5 kl 03:22

Hej alla! Tack Göteborgsgänget för en fin liten låt till Petra! Och tack för alla andra hälsningar också! Idag blir det inte så långt brev, för Petra sa till mig på skarpen att jag skulle gå och lägga mig direkt när jag kom tillbaka till hotellet. Och Petra är chefen! Men nu har jag suttit och pratat med Produktionschefen som mellanlandade på hotellet innan en hemresa, så klockan har ändå blivit mycket igen.

Petra vaknade inatt 03:30 för att gå på toaletter. Sen vaknade Fredrik och frågade ”vad gör du?” Då hämtade hon en filt och stoppade om Fredrik som låg i soffan. Sen åt hon en fruktsallad och somnade om. 06:30 vaknade hon igen och sa ”Nu kan vi nog beställa in frukosten” och åt upp den. 08:00 åt hon upp halva Fredriks frukost också på en restaurang bredvid Starbucks på bottenvåningen. Och så är det hela dagarna, mat ,mat & mat!

Sen skulle de ta hissen upp till 16:e våningen där hennes rum ligger men då ville hon först åka ut i sin rullstol på Singgarden som är en liten Park på 5:e våningen och känna på värmen. Och det var första gången på en vecka hon var utomhus. Underbart!

När de kom tillbaka till rummet frågade hon sköterskan ”Can we rent a movie” Och det gick bra, men då somnade hon på 5 sekunder. Pappa kom vid 12, och Fredrik åkte tillbaka lite senare till hotellet och fick upp mig (som var ganska risig), så gick vi och köpte lite kalsonger och annat som börjar ta slut. Sen åkte vi tillbaka till sjukhuset. När jag och pappa åkte tillbaka så låg Petra och Fredrik i sängen och tittade på film och mös.

Idag började Petras fysträning 18:30 för att få tillbaka styrka i kroppen efter mer än en vecka i sängen, samt balansen. Allt gick bra och fysträning kommer hon göra mer och mer varje dag nu. Annars är allting fortfarande väldigt positivt i hennes återhämtning och vi börjar få fler och fler indikationer på att akut operation inte kommer att behövas. ”Sverige” delar inte riktigt Manilas uppfattning om vilken sorts skada som har skett. Tyvärr har inte alla bilder kommit fram ännu till Sverige. Då kommer de kunna ge fler råd. Och då kan vi börja jobba mer för hemfärd som just nu ser ut att bli om 7-14 dagar.

Väl hemma så kommer det först bli isolering på en infektionsavdelning, och sedan kommer en utredning startas. Det ser i dagsläget ut att bli Lunds Akademiska, eftersom hon är skriven i Helsingborg.
Allt går enligt planerna, och jag ska fråga Petra om jag får skriva mer imorgon…
/Fredrik, Petra, Per & Pierre

Nästa inlägg kommer i morgon, lördag kl 12.00. Då ska jag beröra hur jag ser min olycka som en positiv förändring, trots att jag inte kan arbeta..

Brev tre

Standard

Idag ska ni få läsa fortsättningen, brev nummer tre som pappa, Pierre (bror) och Fredrik (pojkvän) skickade hem till våra nära och kära i Sverige. Det tog flera timmar varje kväll/natt för ”dem tre musketörerna” att få ner allt till ett brev.
Pappa, Pierre och Fredrik ”arbetade” med uppdraget ”att-hjälpa-Petra” varje dag och natt i mer än 16 timmar per dygn. Dem skojar om det i några brev, att dem har startat ett företag, och tillslut hade de faktiskt organiserat ”sina uppgifter” och ansvars områden likt ett bolag. Eftersom vi direkt fick en obehaglig känsla gällande hur denna kris situation hanterades, så fanns det inget val för oss än att ta över hela situationen.. Vilket arbete dem la ner både fysiskt och psykiskt. Detta kommer att beskrivas mellan raderna i breven dem kommande dagarna..

Manila 16/5 02:10
Hej alla!
Tack för alla nya hälsningar till både oss men framförallt Petra, och speciellt tack till den video hälsning som några av de närmsta till Petra hade spelat in! Ni är underbara allihop! Det har även kommit några frågor, och de ska vi försöka besvara så gott det går!

Igår kväll kände jag och Fredrik att det hade varit skönt med lite mer än 3-4 timmars sömn en natt (vilket det inte blev ändå), så att man kan tänka klart på dagarna, så Pappa åkte själv ut till sjukhuset tidigt imorse med en liten ”doggybag” från hotellfrukosten med frukt, Brie ost och massa annat gott! Och trots att det inte var många timmar sedan Petra hade ätit frukost, och att det var MYCKET mat så flög allt detta ner på några minuter. Så aptiten är fortfarande otrolig.

Sen kom jag och Fredrik vid 10 tiden, och då hade Pappa förberett med en rullstol, så vi gick alla ner tillsammans med en sjuksköterska till Starbucks och drack en kaffe bland lite människor. Och vilken lycka för Petra!!! Svårt att beskriva men hon tyckte det var ett stort steg, det märkte vi. Där satt vi och uppdaterade henne med era hälsningar och njöt. Vi 3 grät (som vanligt) av lycka för Petras framsteg, och när man läser era brev så är man inte speciellt tuff, det kan jag lova… och Petra njöt av allt, och framförallt för att hon slapp sängen en stund samt tog på sig lite vanliga kläder (under sjukhusrocken).
Detta tog också på hennes krafter, så när vi kom upp igen så somnade vi alla 4 en stund, och sen kom lunchen till Petra och sedan somnade hon igen efter en stund och då gick vi och åt. Då sa Petra ”Men Fredrik du kommer väl tillbaka”. Klart jag gör om jag får för sjukhuset sa han. Och det löste sig, så Fredrik sover hos Petra inatt (på soffan bredvid).

Så idag sitter jag här själv (med stolpar från Fredrik & pappa) och skriver till alla er underbara människor! Annars brukar det vara jag och Fredrik tillsammans, medan den gamle faren tar slut vid 23 efter att han (likt en direktör) nämner vissa delar vi inte får glömma i uppdateringen till er.

Tidsperspektivet på Petras operation, vilken operation, om hon ska opereras och när hon får åka hem är fortfarande oklart. Ny röntgen i mitten på veckan är bestämt sedan tidigare. Imorgon får de Svenska läkarna se bilderna från den 3:e röntgen som det var bra framsteg med och då får vi väl deras bedömning inom några dagar. Varför det tar så lång tid är för att de måste skickas fysiskt på CD skivor. Det går inte att ”länka” eller maila över dem.

Frågorna ni hade:
”Hur mår ni 3?” Ja, det är en bra fråga! Har inte känt efter ännu, men ta alla känslor ni vet och stoppa dem i en burk så börjar vi nog närma oss. Det är mycket just nu och det är vi medvetna om! Tack för allt fint ni har skrivit till oss också! Det blir ju både tårar OCH BRÄNSLE av det!

”Är det operation som gäller i nästa steg eller går det att självläka?” Det är delade meningar om det, den operation som tar bort problemet för all framtid (om nu det är det de tror till 90% som jag tror kallas cavernom, som kan vara medfött) är en högrisk operation eftersom denna hjärnblödning skedde mitt i hjärnan, och inte är ytlig. Den ska helst ske inom ca.2v från händelsen för att få det bästa resultatet om vi har förstått det hela rätt. Och det ska då vägas mot den risken för ny blödning på samma ställe (som de säger är mellan 1-4% chans och ökar med åldern) om man inte opererar. Och om den blödningen kommer, är det stor risk för allvariga komplikationer. Sen finns det alternativa operationer också som egentligen jag borde förklara… Men det kan jag inte så bra. Och det är därför vi har kontakt med Svenska neuro specialister, samt den läkare som var på plats när det hände som vi har fått stort förtroende för. Det är han som är spindeln i nätet där hemma! Så alltså de stora frågorna just nu är ju om/när/vilken/var i världen det blir operation. Och när kan Petra flygas hem säkert.

Petra vill så mycket nu efter alla dessa framsteg men det är fortfarande viktigt att ta det med små steg, och bl.a. inte överanstränga sig. Hon blir lite arg ibland när hon tycker att vi behandlar henne lite som om hon inte klarar någonting själv… Och vem hade inte blivit det! Hade hon fått bestämma så hade hon säkert varit hemma redan nu, eller som hon sa när sjuksystrarna tvättade hennes hår för första gången i måndags: ”Detta berättar jag inte för de andra deltagarna på ön, det är ju fuskigt”. Hon trodda alltså att hon skulle tillbaka till tävlingen. Hon är helt otrolig och det är ju därför vi alla Älskar henne så mycket!
/Fredrik, Petra, Per & Pierre

Nästa inlägg kommer i morgon Fredag klockan 12.00