Dagsarkiv: september 4, 2011

”Kom igen nu Petra, du klara det!”

Standard

När jag väl fick eget rum och min kropp börja ”fungera” av sig själv ville min Fillipinske doktor att jag startade med rehabilitering. Så från början var det sjukgymnastik som gällde. Jag blev hämtad i min rullstol och körd till en ”gymnastiksal” där jag fick börja med att lära mig att gå. Fram och tillbaka hasade jag min kropp med hjälp av ställningar på båda sidor.

Vilken otrolig prövning allt det här har varit, och är för mig. Genom min berättelse, mitt skrivande idag, återupplever jag mina känslor. Jag minns hur jag studerade de andra stroke patienterna i gymnastiksalen och kände att jag hade haft en otrolig tur i oturen. Jag kunde prata, gå, läsa och skriva! Jag tog mig igenom dagarna genom att tänka: ”Kom igen nu Petra, du klara det!”

Nästa rehabiliteringsform blev balansträning, då jag fick stå i en maskin som kände av min balans. Med hjälp av plattor under mina fötter fick jag luta mig fram och tillbaka åt höger och vänster

Kort där efter satte de även igång min reabilitering med hjälp av en arbetsterapeut. Detta var riktat åt att träna upp min vänster arm som ”levde sitt egna liv”.

Varje dag tränade jag ca 2,5 – 3 timmar. Balans, sjukgymnast och arbetsterapeut.

I filmen kan ni se en av mina övningar som var att sätta i små metall pinnar i hålen på den vita träbrickan.

Annonser

Kapitel 4, första dagarna i Manila

Standard

”- Okey Lena, dem har tvättat mitt hår.”

Lena tittar djupt in i mina ögon och på hennes blick förstår jag att hon berättat detta många gånger tidigare..”- Petra du har fått en stroke, en hjärnblödning.”

Den 11 Maj 2011 kom Pierre och pappa in i mitt rum på sjukhuset i Manilla. Jag såg att deras ögon var uppgivna och att det tidigare torkats bort många tårar . Jag kände ingen sorg. Jag var kall som en ispinne. Jag blev överlycklig över att se dem, jag ville trösta och lugna ner dem.

”- Petra du ska bara vila, så sköter vi allt” hörde jag dem säga upprepade gånger, innan jag somnade igen..

”- Imorgon kommer Fredrik!” Sa Pierre när jag vaknade andra gången. Min kropp fylldes av glädje men även av stora frågetecken. ”Varför är alla här? Hur illa är det med mig egentligen?”

Dagen efter, den 12 Maj, kom Fredrik in genom dörren till mitt rum på intensivavdelningen. Han grät och kramade om mig och berättade hur orolig han hade varit, och på tal om oro så måste jag berätta en liten läskig sak. Detta är Fredriks story, men jag måste berätta den.

Fredrik hade haft sin far på besök hela helgen och natten mellan söndag och måndag hade han fruktansvärt ont i magen och kunde knappt sova. Han satt på sitt kontor på måndag morgon den 9 Maj och kunde inte sluta tänka på mig och hur jag hade det. Jag hade lämnat ett jour nummer till produktionsbolaget som Pierre, pappa och Fredrik fått innan jag åkte iväg och nu var Fredrik tvungen att använda det. Han kände att någonting var fel..

På andra sidan telefonen svarade en kvinna vid namn Sigrid, hon förklarade för Fredrik att han inte skulle oroa sig. Att de alltid hör av sig så fort något händer på ön, men hon lovade att kolla upp så allt var okey och återkomma till honom. Ca 20 minuter senare ringde Pierre till Fredrik och berättade att han och pappa skulle åka ner till mig. Att jag hade transporterats i Helikopter till Manillas sjukhus samma dag och att jag antagligen utsatts för vätskebrist. Senare fick Fredrik även ett samtal nere från Manilla där de förklarade mitt tillstånd mer ingående. När Sigrid ringde tillbaka till Fredrik på eftermiddagen, var hon lite skraj över händelsen. Nu efter händelsen har vi kommit på att vi vid flera olika situationer känt saker på oss, eller vet vad den andre tänker.. Nästan lite obehagligt!

Några dagar senare var alla på plats i Manilla. Pierre, pappa och Fredrik. Jag fick ligga på intensivavdelningen första dagarna och sov mer än 20 timmar per dygn. Jag längtade efter att sätta ner fötterna på golvet igen, att stå upp själv. Jag längtade efter att titta ut genom fönstret, att se himlen och känna friheten. Jag saknade Robinson.. Jag tänkte på deltagarna och kände en enorm längtan efter dem! ”Jag skulle inte ligga där i en sjukhussäng(?).Jag skulle vinna hela tävlingen!!” Det strömmade känslor igenom min kropp varje minut som jag var vaken.. I början var det mest besvikelse. Jag förstod inte vad som hade hänt mig, så besvikelsen från att jag inte längre fick vara med i tävlingen gjorde mig nästan förbannad(?!) ”Detta var ju inte planen!”

Den 14 Maj, efter att jag gjort min fjärde skiktröntgen, flyttades jag till ett eget rum! Alla slangar kopplades bort från min kropp, och nu skulle min kropp börja fungera av sig själv. Glädjen var enorm när de rullade upp mig till 16 våningen! Jag fick ett stort rum med tv, dator, kylskåp men det viktigaste av allt, fönster där jag kunde se himlen och en egen toalett! Det dröjde inte långt tid efter att sjuksköteskorna hade lämnat mitt rum som jag vinglade in på min toalett . Tänk att det då var mer än 3 veckor sedan jag tittade mig själv i spegeln! Jag hade som tur var lyckats äta upp mig, men mitt ansikte hängde lite obehagligt på höger sida. Jag vände snabbt efter bara några sekunder och sa ” Ja ja det blir väl bättre snart” och gick ut till grabbarna som var i full gång med att inspektera rummet!

Nästa inlägg kommer ikväll, söndag, kl 19.00, med en liten video..