Kapitel 4, första dagarna i Manila

Standard

”- Okey Lena, dem har tvättat mitt hår.”

Lena tittar djupt in i mina ögon och på hennes blick förstår jag att hon berättat detta många gånger tidigare..”- Petra du har fått en stroke, en hjärnblödning.”

Den 11 Maj 2011 kom Pierre och pappa in i mitt rum på sjukhuset i Manilla. Jag såg att deras ögon var uppgivna och att det tidigare torkats bort många tårar . Jag kände ingen sorg. Jag var kall som en ispinne. Jag blev överlycklig över att se dem, jag ville trösta och lugna ner dem.

”- Petra du ska bara vila, så sköter vi allt” hörde jag dem säga upprepade gånger, innan jag somnade igen..

”- Imorgon kommer Fredrik!” Sa Pierre när jag vaknade andra gången. Min kropp fylldes av glädje men även av stora frågetecken. ”Varför är alla här? Hur illa är det med mig egentligen?”

Dagen efter, den 12 Maj, kom Fredrik in genom dörren till mitt rum på intensivavdelningen. Han grät och kramade om mig och berättade hur orolig han hade varit, och på tal om oro så måste jag berätta en liten läskig sak. Detta är Fredriks story, men jag måste berätta den.

Fredrik hade haft sin far på besök hela helgen och natten mellan söndag och måndag hade han fruktansvärt ont i magen och kunde knappt sova. Han satt på sitt kontor på måndag morgon den 9 Maj och kunde inte sluta tänka på mig och hur jag hade det. Jag hade lämnat ett jour nummer till produktionsbolaget som Pierre, pappa och Fredrik fått innan jag åkte iväg och nu var Fredrik tvungen att använda det. Han kände att någonting var fel..

På andra sidan telefonen svarade en kvinna vid namn Sigrid, hon förklarade för Fredrik att han inte skulle oroa sig. Att de alltid hör av sig så fort något händer på ön, men hon lovade att kolla upp så allt var okey och återkomma till honom. Ca 20 minuter senare ringde Pierre till Fredrik och berättade att han och pappa skulle åka ner till mig. Att jag hade transporterats i Helikopter till Manillas sjukhus samma dag och att jag antagligen utsatts för vätskebrist. Senare fick Fredrik även ett samtal nere från Manilla där de förklarade mitt tillstånd mer ingående. När Sigrid ringde tillbaka till Fredrik på eftermiddagen, var hon lite skraj över händelsen. Nu efter händelsen har vi kommit på att vi vid flera olika situationer känt saker på oss, eller vet vad den andre tänker.. Nästan lite obehagligt!

Några dagar senare var alla på plats i Manilla. Pierre, pappa och Fredrik. Jag fick ligga på intensivavdelningen första dagarna och sov mer än 20 timmar per dygn. Jag längtade efter att sätta ner fötterna på golvet igen, att stå upp själv. Jag längtade efter att titta ut genom fönstret, att se himlen och känna friheten. Jag saknade Robinson.. Jag tänkte på deltagarna och kände en enorm längtan efter dem! ”Jag skulle inte ligga där i en sjukhussäng(?).Jag skulle vinna hela tävlingen!!” Det strömmade känslor igenom min kropp varje minut som jag var vaken.. I början var det mest besvikelse. Jag förstod inte vad som hade hänt mig, så besvikelsen från att jag inte längre fick vara med i tävlingen gjorde mig nästan förbannad(?!) ”Detta var ju inte planen!”

Den 14 Maj, efter att jag gjort min fjärde skiktröntgen, flyttades jag till ett eget rum! Alla slangar kopplades bort från min kropp, och nu skulle min kropp börja fungera av sig själv. Glädjen var enorm när de rullade upp mig till 16 våningen! Jag fick ett stort rum med tv, dator, kylskåp men det viktigaste av allt, fönster där jag kunde se himlen och en egen toalett! Det dröjde inte långt tid efter att sjuksköteskorna hade lämnat mitt rum som jag vinglade in på min toalett . Tänk att det då var mer än 3 veckor sedan jag tittade mig själv i spegeln! Jag hade som tur var lyckats äta upp mig, men mitt ansikte hängde lite obehagligt på höger sida. Jag vände snabbt efter bara några sekunder och sa ” Ja ja det blir väl bättre snart” och gick ut till grabbarna som var i full gång med att inspektera rummet!

Nästa inlägg kommer ikväll, söndag, kl 19.00, med en liten video..

Annonser

About petraljungberg

Namn: Petra Ljungberg Ålder: 26 Ort: Helsingborg/Stockholm Familj/civilstånd: Sambo Fredrik Skratt, glöd och energi kan understrykas som några av mina bästa egenskaper. Jag har kommit långt genom att vara driven, ärlig och målmedveten! Jag var med i tävlingen Robinson 2011 i 13 dagar tills min kropp gav upp. Jag fick en stroke. Idag kämpar jag med rehabilitering och kampen om att överleva fortsätter. Det här är min story..

31 responses »

  1. Du är en stark tjej Petra, jag hoppas ditt liv kan fortgå som det en gång var innan du var med i Robinson. Många tankar och lyckoönskningar går till dig!

  2. Sååå synd att detta hände dig!! Jag hejade på dig hela tiden ska du veta, du är en riktig kämpe! Jag vet att det kommer bli jättebra till slut. 🙂 ha det superbra!!
    / 15årig tjej

  3. Hej Petra! Det du vart med om och är med om just nu tyder på livets orättvisa..
    Du som skulle vinna Robinson. En tuff , stark och glad tjej i sina bästa år .
    Jag följer din blogg med spänning och tänker på dig varje dag. Så säger jag inte bara. Jag tänker på alla andra förutom mig själv och jag gillar det ! Jag är 13 år och du(?) 21 kanske .. Jag tycker de är viktigt med andra människor och jag behandlar dom lika fast dom är mina vänner eller inte. Du verkar iallafall vara en underbar tjej och jag följer din utveckling. Du verkar helt underbar.
    All lycka till dig ! Många kramar Tove ! ♥♥

  4. Detta är som en ”top of the line” tv-serie!! Vi vill bara ha mer o mer, tur vi inte behöver vänta en hel vecka mellan inläggen! Ser fram emot kvällens inlägg o video! Du är helt jävla fenomenal Petra!! Stor kram! / Linus

  5. Fruktansvärt otäckt att se när detta hände dig på tv. Helt plötsligt försvann distansen mellan soffan och tv:n.
    Det är helt otroligt att du orkar blogga om det här, det är väldigt gripande att läsa. Jag hoppas innerligt att du blir bra så fort som möjligt och orkar med rehabiliteringen.

    Lycka till.

  6. Ingen tvekan om att du kommer bli återställd, men tanke på din inställning till livet.
    Att motgångar kommer vi att få, det är hur vi väljer att tackla dem.
    Lite som ” Det är inte hur du har det, utan hur du tar det.”

    Du är en stor inspiration, bara så du vet!

    Stor kram till dig

  7. Vilken positiv attityd! Att orka blogga och ge ut av dig själv i en så här svår situation! Du verkar vara en riktig kämpe. Jag önskar att du verkligen ska få bli bättre och bättre och ta nu hand om dig och dina nära!

  8. Hej Petra! Vi känner igentligen inte varann, jag är Kristian Magas syster och kände att jag bara ville skriva till dig efter allt som hänt… Har följt Robinson och även nu läst här om din långa väg… Man blir så tagen av vad du gått igenom, känner med dig och din familj! Min och kristians kusin fick en allvarlig hjärnblödning när hon var 10 år, hon kunde varken prata eller överhuvudtaget använda sin högra sida, men kämpe som hon är så är hon i dag en frisk tvåbarnsmamma:-) Hoppas att du efter allt känner dig pigg och glad….. Min sambo Laurence har du träffat och han hälsar jättemycket till dig…. Vi tänker på dig/er! Ann-Sofi och Laurence!

  9. Hej Petra,

    Jag har aldrig tidigare skrivit i en blogg men kände att jag var tvungen. Efter att ha läst alla dina inlägg så sitter jag nu när med tårarna strömmandes nedför mina kinder. Jag förstår att alla ville hoppa av tävlingen efter att de sett hur du mådde för jag fick själv panik när jag låg här i soffan och tittade på dig häromdagen och då har jag ändå aldrig träffat dig.
    Du verkar vara en stark tjej, tävlingsinriktad och med hjärtat på rätt ställe. Jag hoppas verkligen att du kryar på dig och att du blir helt återställd. Jag är chockad över att du är så ung och frisk och ändå drabbades av detta, det är verkligen jätteläskigt.
    Du verkar ha en härlig familj som stöttar och hjälper så lycka till med allt och var rädd om dig!!
    Vad gäller Robinson äventyret så har jag aldrig tvekat på att det är tufft…..jag skulle inte överleva en dag utan mat och sen dessutom att behöva frysa på natten skulle vara droppen för mig….. Jag skulle bli en sån där riktig ragata, eller bara sitta och gråta och tycka synd om mig själv….;)
    Känner att jag inte riktigt vill veta;)
    Som sagt, stå på dig, krya på dig och var rädd om dig!!!
    Kram
    Monika

  10. Skickar all energi och önskar dig all lycka!!
    Håller med alla andra
    Du är en riktig kämpe,som dessutom orkar och tar dig tid för att skriva så lååånga inlägg som du gör!!
    Tack för att du delar med dig

    Värme/Linda

  11. Du skriver så otroligt bra! Din Historia är så gripande och jag älskar din blogg! Jag gillar också att du skriver när nästa inlägg kommer upp! Då blir det dom spännande. 🙂
    Men jag undrar en sak, du fick ju din stroke under Robinson, som spelades in i maj har jag förstått. Men har du förberett dessa inlägg och sånt eftersom du inte kunnat börjat skriva om det förns det visades på TV:en? Eller skriver du bara de på minnen, för ofta är det ju så att hjärnan tar bort jobbiga delar? Sedan har du själv sett på avsnittet av robinsson när du fick din hjärnblödning? Kändes det isf inte konstigt?
    Du är en stark tjej, Petra!
    Snälla sluta aldrig blogga. :))
    Ser Framemot inlägget ikv! 😀
    Kramar Emma. ^^

  12. Hej Petra!

    Vad stark du är! Helt ofattbart att detta händer och mitt under en tv-inspelning.. Man kan undra vad oddsen är.. Min pappa fick en stor hjärnblödning (av typen subarachnoidalblödning) i oktober 2010. Han hämtade sig ofattbart snabbt till det yttre, det tog inte mer än en knapp månad innan han var uppe och gick med gåstol. Det inre blir bättre och bättre, det är de små sakerna med beslut och hur man gör vissa saker som inte återhämtat sig helt + att han är väldigt hjärntrött, antar att du känner igen det oxå. Vill tacka dig för att du väljer att ge av din energi och dela med dig av hur detta varit på din blogg. Det stillar inte bara alla de omtänksammas nyfikenhet utan hjälper oxå andra drabbade av hjärnblödningar och deras anhöriga att bara få höra ngn som vet berätta om det. Särskilt eftersom det ofta finns många saker vi har gemensamt fast vi inte vet det..Tänker på dig och hoppas att du känner det!

  13. Jag är dotter till en strokepatient, och något som min mamma lärt mig är att man aldrig får ge upp. Fortsätt kämpa, både du och din familj, så kommer det bli bättre.

    Kram

  14. Petra, jag var så himla impad av dig i Robinson…Du var den tjejen som jag ansåg vara starkast, och jag trodde man skulle få chansen att följa dig ända in till finalen.. Är så himla berörd av det som du har(/går) gått igenom……och jag är fortfarande imponerad av dig och tycker fortfarande att du är väldigt stark som orkar och vill dela med dig av din story…Du är värd en eloge!!!! Sköt om dig! jag hoppas du har kommit en bra bit tillbaka till ditt gamla liv…

    Kram Sandra

  15. Hej Petra
    Jag drabbades av en stroke när jag var 28, det var en kämpig tid jag hade framför mig, fick fl hjärnskador som jag tampas med än idag 10 år senare. Men jag har tagit mig genom det med stöd fr familj och vänner, jag har aldrig gett upp och det är det viktigaste, att alltid ha en tro, en tro på att saker och ting löser sig i slutändan, att livet är värt att leva och kämpa för. I och med att du har varit med i Robinsson, tyder på att du har en vinnarskalle och ett jäkla anamma och bara det är guld värt. Du kommer att ta dig igenom detta men låt det ta tid och skynda långsamt, så ska du se att att ordnar sig så småningom.
    Jag skickar styrkekramar till dig…..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s