Jag finns här och jag är inte farlig.

Jag läser era kommentarer och blir så berörd, ni anar inte!

Även mina närmsta anhöriga tar åt sig av allt ni skriver.. Så än en gång, tusen tack.

Anledningen till min sajt/blogg är att jag vill att nära anhöriga till mig och att ni läsare ska förstå vad vi strokepatienter går igenom. Alla har givetvis sina egna stigar att gå, men enligt era kommentarer så är det många som känner igen sig i mina texter.

Det har gjort att viljan av att skriva bara växer och växer.

För att ”folk” snabbt ska förstå vad det är man går igenom så brukar jag berätta om mina synliga handikapp först.. Då tänker ”folk” nä, fy vad hemskt, stackars henne. En av anledningarna till denna blogg är just att försöka beskriva de andra handikappen som jag lever med, de som inte syns. Men eftersom jag knappt själv vet vad som identifierar dem, vad de heter eller vad man kan göra åt dem så får jag försöka förklara en del på mitt sätt, Petra-sättet. Som när jag beskrev min självkänsla genom att använda en färg, mellan genomskinligt till svart

Om du som läser detta är nära anhörig till någon drabbad och verkligen vill förstå vad som rör sig i våra huvud , så prova att vara patient för en dag.

Om någon skulle vilja känna på hur det känns för mig så, gör så här:

• Ta på dig dem absolut fulaste kläderna i din garderob, ta bort en sak som du är beroende av ( kaffe, snus, cigg ), tejpa fast något framför ena ögat och håll i något (exempelvis en tennisboll)  i vänster hand nära kroppen och släpp aldrig taget om den. Gör du detta en hel dag så tror jag att tankarna börjar gå i samma riktning dit mina är varje dag. Om det är någon som gör detta, så MÅSTE du skriva till mig hur det kändes efter en dag?!! Jag är som sagt ingen expert i området utan försöker få er att förstå med hjälp av Petra-sättet.

Jag har så otroligt många fantastiska vänner. Jag har blivit lyckligt lottad av att vi blivit ett så stort och härligt ”gäng” som hängt med varandra i över 10 år. Ut över alla fina människorna i det här gänget, så har jag även en näve andra ovärderliga vänner. Det här med att endast ha en bästa vän har liksom aldrig varit ett alternativ för mig, det finns för många att älska, för många underbara, helt fantastiska människor som man vill vara med, resa med, prata i telefon med, skratta och gråta med. Men herre gud, vad alla mina relationer har satts på prov.

Till mina vänner: Jag vet att det har varit jätte svårt för er att hantera hela denna olyckan. Ni har varit min familj under så många år på så många sätt under min uppväxt. Varje dag på sjukhuset längtade jag efter att lyssna på era hälsningar genom mail, eller att se filmerna som ni spelat in. Jag älskar er!

Ni som inte vet hur ni ska agera, må inte dåligt för det nu, utan hör av er så pratar vi igenom allt tillsammans. Jag finns här och jag är inte farlig.

Samma sak gäller för anhöriga till anhöriga, lyft luren och våga. Du vet ju att du bryr dig!

”Hur ska man agera? Vad ska man säga? Hur kommer mina känslor att agera när jag träffar henne/honom? Kommer jag orka? ” Jag känner med er.. Fy fan vilken situation det här är för er!

Vad som hände när jag träffade er för första gången en efter en, var att ni hade byggt upp en stor känslomässig sköld runt er och på samma ögonblick som ni fick se mig stå, gå, prata så förtvinade skölden bort.

Nästa inlägg kommer imorgon, tisdag, kl 16.00