”jag klarar inte detta, inte en gång till, då dör jag..”

Standard

När vi landat på Kastrup, transporterades vi med ambulans till Lunds sjukhus. Vi kom mitt i natten och alla verkade lite vilsna i rutinerna för att ta emot en ”patient som vårdats på sjukhus utomlands”. Ingen kunde riktigt förklara varför jag låg i karantän (isolering) och sköterskor och läkare hade olika rutiner. Varannan gång hade dom skyddsdräkt och plasthandskar och varannan gång tvättades det inte ens med desinfektionsmedel.

Jag var inlagd på sjukhuset i Lund i 5 dagar, och under denna period fick jag bland annat göra en kärlröntgen (som på sjukhus språk heter Angiografi, kontrastundersökning av artärer.) Det innebär att man via ljumsken sprutar in ett kontrastmedel till hjärnan som sedan röntgas och hjärnans blodkärl blir tydliga.

Sköterskan hade bett mig att raka mig i ljumsken och kom in några timmar senare och frågade om jag vill ha lite lugnande. Jag minns att jag tänkte, varför ska jag få lugnande, jag har ju röntgats nu flera ggr i veckan dem senaste 4 veckorna. Så jag svarar helt enkelt ”Nej tack.”

”Petra, vad är det du försöker att bevisa??” Låg jag och tänkte när doktorn upprepade gånger sa ”Andas in… Andas ut… Andas in.. Och håll andan” Blixtrar framför ögonen, metallsmak i munnen, varje gång kändes det som livet gick ur mig.. Kraften.. Energin… Tinitus som tog över hela min styrka och gjorde mig så svag att jag tänkte ”jag klarar inte detta, inte en gång till, då dör jag..”
”Andas!” ”Andas!” Kom doktorn in och skrek mellan varje bild dem tog.. Jag var lika ”nyfiken” varje gång, om jag skull orka ta ett andetag till. Jag var helt matt i hela kroppen. Det var det absolut värsta jag gjort i hela mitt liv. Det kändes utan att överdriva, som om min hjärna brann upp.

Då läkaren stod och drog ut slangen från min ljumske och höll på att ”avsluta” hans uppdrag så sa han med ett leende på läpparna ” Det gick väl bra, hur mår du?” Just i den sekund var jag så förbannad och arg.. Varför hade ingen informerat mig om detta, hur hemskt det faktiskt var?! Så jag svarade inte på hans frågade utan ställde en motfråga tillbaka till honom direkt istället, med en viss irritation i rösten. ”Har du gjort detta någon gång???!!!”

Det var dock tack vare denna kärlröntgen som jag dagen efter fick ett besked på vad som orsakat min blödning. Jag har även fått göra samma röntgen vid ett senare tillfälle, den gången bad jag om extra mycket lugnande, och då gick det mycket bättre.

Ett kärl hade brustit i en kärlmissbildning i hjärnstammen. Missbildningen kallas för AVM. Arteriovenös missbildning (AVM). Varje år behandlas cirka 120 patienter med AVM i Sverige. Anledningen varför kärlet brast är antagligen på grund av dem hårda fysiska och psykiska påfrestningarna i Robinson. Dom flesta lever med ett AVM hela livet utan att ens veta om det.

Det är idag ganska vanligt att få Stroke, ca 30 000 människor/året drabbas.

Tänk på att varje minut är livsviktig om du misstänker att någon drabbas. Ta hellre det säkra före det osäkra och ring 112 eller ta personen till sjukhus. Nedan har du några kännetecken,

• plötsliga domningar eller plötslig svaghet i ansikte, armar och ben bara i den ena kroppshalvan
• plötslig förvirring eller svårigheter att tala och förstå
• plötsliga synstörningar på ena eller bägge ögonen
• plötsliga svårigheter att gå, plötslig yrsel, svindel eller försämrad balans och koordination
• plötslig, kraftig huvudvärk utan klar orsak.

Imorgon kl 12.00 kommer fortsättningen..

Annonser

About petraljungberg

Namn: Petra Ljungberg Ålder: 26 Ort: Helsingborg/Stockholm Familj/civilstånd: Sambo Fredrik Skratt, glöd och energi kan understrykas som några av mina bästa egenskaper. Jag har kommit långt genom att vara driven, ärlig och målmedveten! Jag var med i tävlingen Robinson 2011 i 13 dagar tills min kropp gav upp. Jag fick en stroke. Idag kämpar jag med rehabilitering och kampen om att överleva fortsätter. Det här är min story..

33 responses »

  1. Du är så stark som vill dela med dig av din historia, verkligen.
    Nu blev jag dock lite orolig när jag tittade igenom symptomen du skrev för stroke, jag har flera av dessa, men har alltid kopplat ihop det med min migrän… Nu kanske jag skulle ta tag i det och verkligen kolla upp om det är något annat fel.

  2. Jag är så imponerad av att du berättar så detaljrikt om dina upplevelser, tack!
    Min pappa fick en stor stroke i februari förra året och det har varit (och är) tufft och tungt.
    Så heder igen åt dig som berättar precis hur det är och känns för er som drabbas.

    Hoppas verkligen att du orkar fortsätta din blogg och se gärna till att det du skriver sedan blir en bok.

    Önskar dig god bättring och stort lycka till
    kramar

  3. Jag beundrar dig verkligen för att du har styrkan att berätta detta i din blogg! Ta till dig av allt positivt som skrivs bland kommentarerna,
    du är värd allt!!
    Många kramar!!

  4. Kom på att jag en gång fått ett mail om hur man kan känna igen en stroke.
    Delar med mig av den som tillägg till Dina kännetecken. Kan kanske hjälpa..
    ”Att känna igen Stroke!

    ”Under en fest snubblade en vän och föll- hon försäkrade alla att
    hon mådde bra (de erbjöd sig att ringa läkare) och bara hade snubblat
    på en sten för hon hade nya skor.
    De hjälpte henne att snygga till sig och gav henne en ny tallrik
    med mat- och fastän hon verkade lite skakad, fortsatte Ingrid att roa
    sig resten av kvällen.

    Ingrids man ringde senare och berättade att hans fru hade körts
    till sjukhuset – (kl 6:00 hade hon avlidit).
    Hon hade fått en stroke på festen – om man hade vetat hur man
    känner igen tecken på stroke, kanske Ingrid fortfarande hade varit vid liv
    idag.

    DET TAR BARA NÅGON MINUT ATT LÄSA DETTA –

    En neurolog säger att om han får hand om en strokepatient inom 3
    timmar kan han totalt häva effekten av stroken …. totalt! Han säger att
    det knepiga och svåra är att känna igen en stroke, få den
    diagnostiserad och få patienten till läkare inom 3 timmar.

    ATT KÄNNA IGEN EN STROKE
    Nu säger läkarna att alla kan lära sig känna igen en stroke genom
    att ställa tre enkla frågor:

    1. * Be personen att LE.
    2. * Be personen att LYFTA BÅDA ARMARNA.
    3. * Be personen att SÄGA EN ENKEL MENING (sammanhängande) (t ex . .
    Solen skiner idag).
    Om personen har problen med någon av dessa uppgifter ring genast 112
    och beskriv symtomen.”

  5. Sååå skönt att ni fått reda på anledningen till din stroke. Starkt av dig att skriva såhär varje dag på bloggen! Hur känner du för Robinson? Kram

  6. Jag tycker jättemycket om att följa din blogg och jag e en av dem som tycker bloggar mest handlar om vad de har på mackan på morron;-) När jag läser din blogg blir jag varm i hjärtat, du e beundransvärd!!du verkar vara en färgstark personlighet som e allt annat än genomskinlig.många varma kramar till dig från mig//vanessa

  7. Hej Petra!
    Det var ju tråkigt att höra av dig på det här sättet! Vi har pratat om er, hela familjen ibland. Jag har ju sett lite på fb om dig och Pierre. Hur är det med mamma? Anders hade vi kontakt med lite efter Kim och han skilde sig. Det rann ut i sanden, han var oftast onykter när han ringde tyvärr.
    Men att få se dig bli så dålig på tv var inte kul! Du va ju vår lilla Petra som var så duktig på att hovra!!! Hoppas att du blir helt återställd även om det blir en jobbig tid för dig! Vi läser din blogg så fort den kommer ut. Spända på hur det går för dig. Jag förstår att det är mycket nu men skriv gärna en rad eller två när du har tid och orkar! Sköt om dig och hälsa familjen! Många Thai-kramar från oss!

    Peter Pui och Bryan

  8. Känner igen de där syrliga kommentarerna eller motfrågorna man kan ställa när man utsätts för diverse ting. Herregud, att du inte blev informerad om hur behandlingen går till eller hur det kan upplevas. En klyscha som min far alltid sa till mig som: det som inte dödar, det härdar. Min pappa var en finsk man. Behöver man säga mer?

    Kämpa på!

  9. Usch så hemskt det måste vara att ligga där med denna smärta…. Jättedåligt att du inte fick information om undersökningen innan!
    Jag känner dock igen det där……

  10. Du är så stark och fantastisk Petra! Du får mig att tänka på alla andra miljoner människor som drabbats av stroke världen över. Fortsätt kämpa, och framför allt, förtsätt skriva. Du är en inspiration för många, och mig. Tack!

  11. Herregud!

    Efter att ha sett inledningen av Robinson var jag helt övertygad om att du skulle ta hem hela skiten. En sån häpnadsväckande stark människa både fysiskt och psykiskt! Det låter ju töntigt att säga detta men din styrka lyste verkligen igenom rutan. Jag kan inte sätta ordet på exakt vad, men jag såg något hos dig. Kanske för att jag själv kände mig som din raka motsatts, svag både fysiskt men framförallt psykiskt. För mig var du en viktig del av programmet.

    Som för alla andra var de ju en chock när du blev dålig. Och när det sen kom fram att du fått en hjärnblödning… hemskt. Man ville veta vad som hände exakt, vart du tog vägen, hur du mådde, osv.. Men ingen sån uppdatering kom i programmet vilket jag förövrigt är mycket kritisk och besviken över.

    Min farfar fick en hjärnblödning för fyra år sedan och jag vet hur dålig han var. Efter hans blödning hade vi fått ”ett barn” som farfar. Hans blödning ska ha skett i bak på huvudet och varit kraftig. Så då jag inte visste något om hur det hade gått för dig så tänkte man ju det värsta.

    Därför blev jag så OTROLIGT glad när jag klickade mig in på tv 4 hemsida nu nyss. Brukar aldrig kolla där men jag ville gå in och se när nästa avsnitt av programmet skulle gå av stapel. Och där,,, någonstans,,, fanns du och din blogg.

    Jag hoppas på mer inlägg från dig och få följa din väg mot ett friskare liv. Jag vet efter det lilla jag sett och läst om dig att du har en vilja av stål och den kommer aldrig försvinna! Den här världen behöver fler människor som du! GLÖM ALDRIG DET!

    Kram Lisa

  12. Läste inte heller bloggar om ditten och datten, har inte ens facebook, bryr mig inte så mycket om vad andra äter och gör faktiskt, annat än dom jag verkligen bryr mig om.
    Men din berättelse rör mig på ett annat sätt, kanske för att jag själv gått igenom mycket det senaste året, att man inser att livet är så skört…man ska vara rädd om varandra varje dag, tänka på det som är bra och värdesätta livet fast det ibland bara känns som jobba, äta och sova. Det är många som inte ens kan det, en dag vaknar man upp och livet är helt förändrat på olika sätt.
    Min mamma förlorade sin själsfrände och bästa vän (pappa) efter 56 år tillsammans, hur överlever man det? Min bror förlorade sin sambo efter bara 7 år tillsammans (hon blev bara 50 år) hur överlever man det…ja man måste helt enkelt. Vi andra får stå vid sidan av och bara titta på, vi kan bara finnas där. Men jag har lärt mig att inte vara rädd mera, vad är det värsta som kan hända.
    Det värsta har redan hänt! Jag värdesätter varje dag bara att stiga upp en lördag morgon och äta frukost i lugn och ro, sätta på kaffe och njuta av att vara ledig, det är ju DET som ÄR livet.
    Kämpa på och du ger så mycket med din berättelse.

  13. Oehört starkt av dig att skriva och berätta din historia Petra, det måste vara tufft att gå igenom alla dessa händelser igen!

    Ser fram emot att fortsätta att läsa om din väg tillbaka!

  14. Petra!!!
    Jag beundrar dig verkligen, du verkar otroligt stark och positiv!!!
    Kom bara ihåg att man FÅR och MÅSTE bli både arg och ledsen ibland!!!
    Med tanke på vad du skrivit om undersökningen så måste jag dessvärre tala om att de väldigt sällan talar om hur jobbiga undersökningar kan vara, hur dålig man kan bli av behandlingar och vilka biverkningar mediciner kan ge.. Detta för att patienten inte skall ”förstora” eller ”hitta på” till exempel biverkningar… Jag lärde mig detta då de för ett och ett halvt år sedan hittade cancer på mig, de talade bara om hur ”enkelt” det skulle vara och att ”många jobbar under behandlingen och lever ett helt normalt liv efter”.. Jag var och är fortfarande jättedålig och kan inte leva ett normalt liv och det har senare visat sig att det är FÅ som går igenom cancer och behandling så enkelt..
    Jag skriver inte detta för att låta negativ eller för att ta din positiva anda ifrån dig utan på grund av att jag, för att de sagt som de gjort, väldigt llänggick och inbillade mig att jag var fånig och överdrev hela situationen och det tog väldigt hårt på mig att försöka vara FÖR stark…!!!
    Ställ hellre för MÅNGA frågor!!
    Fråga alltid varför det gör undersökningar och (vilket du säkert lärde dig nu) HUR det går till…!!!
    Jag håller på dig tjejen!!!
    Kramar
    Linda

  15. Ohh, jag tycker sa synd om dig, san enorm otur!
    Jag hoppas innerligt att du kryar pa dig och att du gor det HELT! Att du blir HELT aterstalld!

    … men jag tycker aven synd om mig sjalv, jag menar – du var ju min favorit!?
    Vem ska jag nu hejja pa, haha 😦

    Lycka till med allt nu & var stark – everything’s gonna be okay!

  16. Usj, hva du har gått igjenom – går igjenom. Det er mange som liker at du skriver ser du – til hjelp for andre i samme og lignende situasjoner i livet.

    Jeg selv kom til akuten i seneste laget februar 2009 – hadde da hjertesvikt. Var på kontroll nå på mandag. Lekaren leser av journalen at da fungerte mitt hjerte kun til 20 % – idag sier han at det er nesten 100% friskt. Men jeg går nå på medisiner for nettopp å forebygge stroke!

    Stor klem fra Solveig

  17. Ibland undar jag varför de inte kan informera vad man ska gå igenom. Kommunikation är A och O i alla sammanhang!! Du hade ju inte behövt må så första gången…om de bara berättat hur undersökningen gick till.

    Du är strong!!! Go girl!!

  18. Blir tårögd varje gång jag läser din blogg. Min pappa råkade ut för samma sak för ett antal år sedan, så det är mycket man känner igen. Han blev helt återställd:) Kämpa på och forsätt med ditt skrivande, du skriver så bra och varför inte en bok också. Kommer kännas tomt att se Robinsson ikväll utan dig, du var en klar favorit redan från början och jag hade dig som en av finalisterna.

    Go girl!!

  19. Du är en riktig kämpe Petra! Du var min absolut enda favorit i gänget på ön. Ditt skrivande hjälper mig en hel del då jag för ett år sedan misste min mor alldeles för ung i hjärnblödning. Så underbart att höra att en så ung tjej som du har klarat dig igenom detta och en del av din rehabilitering. Ge inte upp. You never walk alone… Du är en vinnare!!!!!!!!!!!!

  20. Tråkigt att de var så dåliga på att informera på sjukhuset i Lund 😦 Jag pluggar till läkare där och märker att det är stor skillnad från person till person så jag hoppas inte du får en negativ bild av hela svenska sjukvården och alla inom läkaryrket och övriga vården.
    Det här har du kanske redan fått förklarat i efterhand, men hygienreglerna kring patienter som vårdas på sjukhus utomlands grundar sig främst på att man är rädd för att MRSA ska rota sig på svenska sjukhus – en bakterie som är resistent mot flertalet av våra mest använda antibiotika. Man brukar testa för dem genom att ta odlingar från näsan, svalget och i mellangården, vilket de då antagligen gjort på dig. De i personalen som var klädda från topp till tå med skyddsutrustning var ju egentligen de som då gjorde rätt.
    Håller fulständigt med om att bättre info borde givits inför din angiografi också!
    Krya på dig! //Peter, läkarkandidat

  21. Hey Petra! It’s Meg from Australia in 2007. I flew to Copenhagen last week and saw your face in a newspaper. I didn’t know that you were sick. I still remember the Swedish you taught me! I am in Roskilde racing in the Para-Cycling World Championships. I’ll be here until Sunday. You’re smile is beautiful and I wish you every success. Keep up the good work!!

  22. Du är stark, har ej läst hela bloggen men precis gått igenom ett hellvete med anhörig som blev riktigt sjuk av stroke. Omöjligt att få någon hjälp genom sjukvården, det skall tjatas på kommunen för att få saker att gå igenom. Jag visste inte vart jag skulle vända mig med funderingar kring stroke. Var ett hellvete. Tycker faktiskt riktigt synd om dig fastän jag inte känner dig. Nu ska jag läsa vidare. Skönt att du kan skriva på dator. Stroke är hemskt det är verkligen en sjukdom där man ska vara glad att det inte är ännu värre skador. Och förbättringar är positivt.

  23. Jag har läst om din Stroke, och även fast jag inte vet exakt vad du går igenom så förstår jag. Min pappa drabbades av en massiv Stroke när vi var i New York i Maj. Dvs, han opererades akut, på sjukhus i NYC. De tog bort en bit av skallbenet för att lätta på trycket och han låg i koma i två veckor. Det tog en månad innan de tyckte han var stabil nog att flygas hem till Sverige.(ambulans flyg) Nu, tre månader senare, är han på rehabiliterings hem i Uppsala, halvsides förlamad utan förmågan att prata eller göra sig förstådd. Han kan svara ”ja” och ”nej” och trots allt så förstår han allt vi säger och är medveten om allting omkring sig. Frustrationen över att inte förstå honom, smärtan att se honom vara så hjälplös, är det värsta jag något har upplevt. Han gråter när man kommer, han gråter när man går -och varje gång så tär det i hjärtat så enormt att jag inte ens kan beskriva hur det känns.

    Jag förstår din smärta. Jag förstår din frustation. Men det kommer att bli bättre, det kommer att bli bra. Men det tar tid (om jag hade en krona för varje gång jag hört någon säga ”det tar tid” så skulle jag vara rik nu) .. tiden är det svåraste att acceptera. Ovissheten är svårt att acceptera. Varför hände detta ”mig” är svårt att acceptera. Allting händer för en orsak säger de, jag – liksom du – vill gärna veta orsaken till denna ”sjukdom” (?) och varför det ska drabba de människor som inte gjort ett endaste ont i hela sitt liv.

    Jag önskar dig ett 110% tillfrisknande. Det kommer att gå. Var envis, ha kämpaglöd och ge för guds skull inte upp. Frustrationen och ilskan är jobbig, ovissheten och orättvisheten är värre. Men kämpa på, allt blir så bra som du tillåter det att bli.

    God Bless … Stay strong and get better soon!

    (ps. gillar din layout, märkte att jag använder samma som dig 😉 ) nice!

  24. hej petra fick själv en hjärnblödning i aug 08 och blev halvsides förlamad vet hur viktigt det är att träna helst varje dag.kämpa på för ”tiden”läker hjärnan ganska bra men ha inte för bråttom.man får inget gratis längre utan viljan styr det mesta. det man har lärt sig av detta är vad som är viktigt i livet så ta vara på dina nära o kära o bry dig inte om allt ytligt som finns runt omkring. om det är något du funderar på så kan du maila mig, kanske kan jag bidra med lite info om hur tiden framåt blir. må så bra och krya på dig kramar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s