Dagsarkiv: september 8, 2011

Robinson 2011

Standard

Ikväll är det dags för ett nytt avsnitt av..

Mitt namn är Petra Ljungberg. Jag var delaktig i tävlingen Robinson 2011. Dag 13 i tävlingen gav min kropp upp. Jag drabbades av en stroke, en hjärnblödning.

Läs min story på http://www.petraljungberg.se

Nästa inlägg kommer upp i morgon Fredag kl 12.00

Miss Hannibal

Standard


Lund
Dagen efter kärlröntgen fick jag 3 olika behandlings alternativ av läkaren. Dem rekommenderade behandling av strålkniv, Gammakniv. Min läkare i Lund skickade en remiss till Karolinska och strax efter blev jag kallad för ett möte.
På mötet fick jag allt förklarat ytterliggare och dem frågade, ”när var jag intresserad av att behandlas Naiv och ivrig på att bli frisk svarade jag givetvis ”Så fort det går”. Även om läkarna hade förklarat att det inte skull ge någon direkt effekt och att det är rehabilitering som är medicinen åt mina handikapp.. Trots det så fanns det ett hopp inom mig. Tänk om något handikapp blir bättre direkt? Tänk om tillexempel hörseln eller synen påverkas? Jag höll hoppet uppe ända fram till behandlings dagen.

Så ringde dom från Karolinska en morgon bara någon vecka efter och frågade om jag var intresserad av att ta en tid, där någon lämnat återbud. ”Självklart” svarade jag och blev så lycklig att det snart var över så att jag kunde gå vidare och fokusera på en sak, rehabilitering.

Stockholm
Den 19 juli klockan 17.00 hade jag packat min väska och stod redo att åka iväg till Strålkniven. Fredrik hämtade mig hemma i lägenheten och körde mig till Karolinska. Jag mådde piss denna dag, jag höll humöret uppe och försökte tänka positiva tankar men innerst inne var jag skit skraj, livrädd och förbannad. Jag ska försöka förklara min ilska det på ”Petra-sättet”, för ilskan kommer jag att prata om vid ett senare tillfälle.

Det jag har lärt mig om mig själv är att jag kan bli så otroligt arg inombords när jag står inför svåra situationer. Mina närmsta märker det direkt då jag helt plötsligt slutar att prata och sitter och funderar en lång stund. Det första som jag tänker är att, livet är orättvist, jag förtjänar inte detta.. Sen börjar jag att skylla på annat eller andra, jag försöker hitta nya anledningar som kan ta över min ilska. Anledningar som man kan ”ta på”, diskutera och hitta en lösning till. Men nu börjar jag lära mig att hantera denna ilskan som sker inom mig, och kan oftast kontrollera den. Efter ett tag när jag resonerat med mig själv kommer jag till samma slutsats varje gång. Dem runt omkring mig vill bara mitt absolut bästa, ilskan ligger hos mig, och det är jag som måste överlista den.

Jag har kämpat med att få hjälp av kurator och att få åka på behandlings hem, men det verkar som jag står ensam i min fight. Remisser skickades i början men jag fick avslag och nu har jag googlat fram en läkare, som ska hjälpa mig. Hon satt som ett frågetecken när jag klev i igenom hennes dörr för någon vecka sedan. Så ni som fått rätt hjälp i vården ska vara lyckligt lottade. För mig och mina anhöriga har det varit, och är fortfarande en kamp. Från första dagarna i Manilla till idag har vi fått leka doktorer, vi har försökt att på bästa sätt få rätt rådgivning via vänner och kontakter, sökt upp all rehabilitering själva, hanterat allt administrativt och mina anhöriga har fått offra arbetstid och kraft. Nu när jag skriver om det blir jag förbannad igen fast denna gången för en konkret anledning, inte inom mig utan ni vet när man vill slå sönder något!! Jag vill genom texten skicka ännu ett tack till min bror, pojkvän och pappa och jag säger det igen. Hade jag inte haft er, hade jag inte suttit här idag. Ni som läser detta och är vän med dem ”tre musketörerna”, dem behöver också stöd just nu.. Skicka en hälsning till dem. Jag tror garanterat att dem skulle bli så glada av att veta att ni finns där för dem och tänker på dem..

Stockholm
Fredrik stannade hos mig på sjukhuset till kl 23.00 på kvällen och efter att han gått från sjukhuset somnade jag som en liten gris. Tidigt morgonen efter väcktes jag och fick lugnande. Det första som skulle göras, var att sätta på en ställning (denna ser ni på bilderna). Denna ställning borras fast igenom huden och in en bit i skallbenet. Det går snabbt, det är obehagligt och för varje skruv fick jag en ny spruta med lokalbedövning.

Jag minns tyvärr inte sköterskans namn, som höll mig i handen när detta gjordes. Hon gav mig ett enormt stöd, en trygg känsla, det kändes som hon gör detta hela dagarna och kan göra det i sömnen samtidigt som det känndes som om hon var där just för mig, för min skull. Bra jobbat syster, du har en gåva! Det var även hon som senare samma eftermiddag hjälpte doktorn att ta av ställningen. Jag tror att jag pratar för alla patienter när jag understryker att det värsta med alla dessa situationer som vi går igenom är att man trots det enorma stödet från vänner, respektive, familj så känner man sig så fruktansvärt ensam. Det blir nog mitt nästa inlägg, för den ensamheten man känner kan alla känna ibland.

Så fastborrad med ”Hannibal ställningen” kördes jag direkt iväg på kärlröntgen, sen magnetröntgen och sen upp på mitt rum för att vänta in behandlings tiden på strålkniven. Det var under dessa timmar som jag fotograferade dem bilderna ni ser.
Jag tror att jag behandlades runt kl 15.00, då jag låg helt stilla i 40 minuter med ställningen fäst i en stor maskin som liknade magnetröntgen. Det kändes ingenting förutom trycket från ställningen.
Direkt efter togs ställningen bort och huvudvärken pulserade igenom hela min kropp.. Det gjorde så fruktansvärt ont när ställningen kopplades bort. Ni vet när man har haft en mössa för hårt och fö länge på huvudet så gör det lite ont när man tar bort den pga trycket som huvudet nästan ”vant sig vid”, den känslan fast detta var 1000 gånger värre. Jag grät för första gången på 3 månader. Jag hade så ont, jag mådde så illa, nu var starka Petra svagast på planeten och tårarna bara fortsatte rinna.. Det var skönt.. Det var dags..

Fredrik kom ca 30 minuter efter att jag blivit uppkörd till mitt rum. Han var den enda i världen som kunde trösta mig just då, han hade ju varit vid min sida sen dag 1 och han förstår mig.

När jag senare samma kväll kom hem skickade jag ett sms till mina vänner,
”God kväll! Idag har jag gjort strålnings behandling (Gamma kniv). Det var en lång och tuff dag och jag såg ut som Miss Hannibal hela dagen med en ställning fast borrad på huvudet.. Nu är det gjort och jag kan titta framåt och försöka fokusera på rehabilitering och framtiden! Så imorgon blir jag sängliggandes för att på fredag vara på benen igen. Sov gott.. Kärlek Petra”

Nästa inlägg kommer imorgon Fredag kl 12.00