Miss Hannibal

Standard


Lund
Dagen efter kärlröntgen fick jag 3 olika behandlings alternativ av läkaren. Dem rekommenderade behandling av strålkniv, Gammakniv. Min läkare i Lund skickade en remiss till Karolinska och strax efter blev jag kallad för ett möte.
På mötet fick jag allt förklarat ytterliggare och dem frågade, ”när var jag intresserad av att behandlas Naiv och ivrig på att bli frisk svarade jag givetvis ”Så fort det går”. Även om läkarna hade förklarat att det inte skull ge någon direkt effekt och att det är rehabilitering som är medicinen åt mina handikapp.. Trots det så fanns det ett hopp inom mig. Tänk om något handikapp blir bättre direkt? Tänk om tillexempel hörseln eller synen påverkas? Jag höll hoppet uppe ända fram till behandlings dagen.

Så ringde dom från Karolinska en morgon bara någon vecka efter och frågade om jag var intresserad av att ta en tid, där någon lämnat återbud. ”Självklart” svarade jag och blev så lycklig att det snart var över så att jag kunde gå vidare och fokusera på en sak, rehabilitering.

Stockholm
Den 19 juli klockan 17.00 hade jag packat min väska och stod redo att åka iväg till Strålkniven. Fredrik hämtade mig hemma i lägenheten och körde mig till Karolinska. Jag mådde piss denna dag, jag höll humöret uppe och försökte tänka positiva tankar men innerst inne var jag skit skraj, livrädd och förbannad. Jag ska försöka förklara min ilska det på ”Petra-sättet”, för ilskan kommer jag att prata om vid ett senare tillfälle.

Det jag har lärt mig om mig själv är att jag kan bli så otroligt arg inombords när jag står inför svåra situationer. Mina närmsta märker det direkt då jag helt plötsligt slutar att prata och sitter och funderar en lång stund. Det första som jag tänker är att, livet är orättvist, jag förtjänar inte detta.. Sen börjar jag att skylla på annat eller andra, jag försöker hitta nya anledningar som kan ta över min ilska. Anledningar som man kan ”ta på”, diskutera och hitta en lösning till. Men nu börjar jag lära mig att hantera denna ilskan som sker inom mig, och kan oftast kontrollera den. Efter ett tag när jag resonerat med mig själv kommer jag till samma slutsats varje gång. Dem runt omkring mig vill bara mitt absolut bästa, ilskan ligger hos mig, och det är jag som måste överlista den.

Jag har kämpat med att få hjälp av kurator och att få åka på behandlings hem, men det verkar som jag står ensam i min fight. Remisser skickades i början men jag fick avslag och nu har jag googlat fram en läkare, som ska hjälpa mig. Hon satt som ett frågetecken när jag klev i igenom hennes dörr för någon vecka sedan. Så ni som fått rätt hjälp i vården ska vara lyckligt lottade. För mig och mina anhöriga har det varit, och är fortfarande en kamp. Från första dagarna i Manilla till idag har vi fått leka doktorer, vi har försökt att på bästa sätt få rätt rådgivning via vänner och kontakter, sökt upp all rehabilitering själva, hanterat allt administrativt och mina anhöriga har fått offra arbetstid och kraft. Nu när jag skriver om det blir jag förbannad igen fast denna gången för en konkret anledning, inte inom mig utan ni vet när man vill slå sönder något!! Jag vill genom texten skicka ännu ett tack till min bror, pojkvän och pappa och jag säger det igen. Hade jag inte haft er, hade jag inte suttit här idag. Ni som läser detta och är vän med dem ”tre musketörerna”, dem behöver också stöd just nu.. Skicka en hälsning till dem. Jag tror garanterat att dem skulle bli så glada av att veta att ni finns där för dem och tänker på dem..

Stockholm
Fredrik stannade hos mig på sjukhuset till kl 23.00 på kvällen och efter att han gått från sjukhuset somnade jag som en liten gris. Tidigt morgonen efter väcktes jag och fick lugnande. Det första som skulle göras, var att sätta på en ställning (denna ser ni på bilderna). Denna ställning borras fast igenom huden och in en bit i skallbenet. Det går snabbt, det är obehagligt och för varje skruv fick jag en ny spruta med lokalbedövning.

Jag minns tyvärr inte sköterskans namn, som höll mig i handen när detta gjordes. Hon gav mig ett enormt stöd, en trygg känsla, det kändes som hon gör detta hela dagarna och kan göra det i sömnen samtidigt som det känndes som om hon var där just för mig, för min skull. Bra jobbat syster, du har en gåva! Det var även hon som senare samma eftermiddag hjälpte doktorn att ta av ställningen. Jag tror att jag pratar för alla patienter när jag understryker att det värsta med alla dessa situationer som vi går igenom är att man trots det enorma stödet från vänner, respektive, familj så känner man sig så fruktansvärt ensam. Det blir nog mitt nästa inlägg, för den ensamheten man känner kan alla känna ibland.

Så fastborrad med ”Hannibal ställningen” kördes jag direkt iväg på kärlröntgen, sen magnetröntgen och sen upp på mitt rum för att vänta in behandlings tiden på strålkniven. Det var under dessa timmar som jag fotograferade dem bilderna ni ser.
Jag tror att jag behandlades runt kl 15.00, då jag låg helt stilla i 40 minuter med ställningen fäst i en stor maskin som liknade magnetröntgen. Det kändes ingenting förutom trycket från ställningen.
Direkt efter togs ställningen bort och huvudvärken pulserade igenom hela min kropp.. Det gjorde så fruktansvärt ont när ställningen kopplades bort. Ni vet när man har haft en mössa för hårt och fö länge på huvudet så gör det lite ont när man tar bort den pga trycket som huvudet nästan ”vant sig vid”, den känslan fast detta var 1000 gånger värre. Jag grät för första gången på 3 månader. Jag hade så ont, jag mådde så illa, nu var starka Petra svagast på planeten och tårarna bara fortsatte rinna.. Det var skönt.. Det var dags..

Fredrik kom ca 30 minuter efter att jag blivit uppkörd till mitt rum. Han var den enda i världen som kunde trösta mig just då, han hade ju varit vid min sida sen dag 1 och han förstår mig.

När jag senare samma kväll kom hem skickade jag ett sms till mina vänner,
”God kväll! Idag har jag gjort strålnings behandling (Gamma kniv). Det var en lång och tuff dag och jag såg ut som Miss Hannibal hela dagen med en ställning fast borrad på huvudet.. Nu är det gjort och jag kan titta framåt och försöka fokusera på rehabilitering och framtiden! Så imorgon blir jag sängliggandes för att på fredag vara på benen igen. Sov gott.. Kärlek Petra”

Nästa inlägg kommer imorgon Fredag kl 12.00

Annonser

About petraljungberg

Namn: Petra Ljungberg Ålder: 26 Ort: Helsingborg/Stockholm Familj/civilstånd: Sambo Fredrik Skratt, glöd och energi kan understrykas som några av mina bästa egenskaper. Jag har kommit långt genom att vara driven, ärlig och målmedveten! Jag var med i tävlingen Robinson 2011 i 13 dagar tills min kropp gav upp. Jag fick en stroke. Idag kämpar jag med rehabilitering och kampen om att överleva fortsätter. Det här är min story..

30 responses »

  1. Det är jobbigt med all ilska man måste försöka hantera, det är inte riktigt vad man behöver i såna situationer. Men tack Gud för varje person inom vården som möter patienter med kärlek och värme och stöd. De gör verkligen skillnad!
    Från mina egna vårdbesök m.m. så är det mycket som är dimmigt men vissa saker glömmer man inte. Jag kommer aldrig glömma en receptionist som mötte mig med ett leende och ett vänligt bemötande när jag kände mig skör. Hon gjorde min dag utan att ha en aning om det.

  2. Vilken resa du gjort och gör!! Att man gråter betyder inte att man inte är stark, ibland är det starkt att gråta!!
    Dina tre musketörer som står bakom dig i vått och torrt har förtjänat en extra stjärna på himlen!!
    Lycka till i framtiden

  3. Vilken fighter du är! Tyvärr har jag också upplevt det du skriver om att få leta upp och kämpa sig till vård och rehab, efter min egen stroke. Jag orkade att anmäla till Socialstyrelsen efter några månader men än har jag inget hört därifrån. Jag hoppas innerligt att vården för strokepatienter ses över. Lycka till nu och jag vet att din ilska kommer ge med sig..och då kan du börja ett nytt liv.. Det är min egen erfarenhet i varje fall..-att när min ilska la sig då kunde jag inrikta mig på att lägag energi på att fortsätta mitt nya liv på mina egna villkor. Massor av värme o kärlek till dig o alla andra som kämpar. /Elisabeth

  4. Petra, ja jäklar i det vad du varit med om och är med om! Jag kan verkligen inte föreställa mig…

    Du skriver fantastiskt bra.. Hela omvärlden försvinner när jag läser dina inlägg här och jag är så imponerad av dig; Att du delar med dig och att du är så stark och målinriktad!

    Kämpa på!

    KRAM

  5. Det är vidrigt vad man får gå igenom. och ännu vidrigare hur mkt man måste kämpa för att få vård. Har själv två sjuka små flickor och som vi får kämpa för vården, för att bli tagna på allvar, för att få hjälp… ja detta är sjukt och jag är tacksam över att du delar med dig…

  6. Som sjuksköterska själv vet jag att man kan göra så otroligt lite men som betyder så mycket för patienten och den som är drabbad av något vad det än är. Detta är en del jag anser vara lika viktig som mediciner och behandlingar. God omvårdnad! Det är det som är att vara en sjuksköterska.
    Jag är glad att du fick känna den tryggheten i en svår situation.
    Men du är så stark och så duktig vännen! Du måste precis som du säger tillåta dig at vara ledsen, för det du har gått igenom är ingen värd, ingen skall behöva lida på detta sätt. Massor med styrkekramar

  7. Jag håller med Johanna ovanför att hela omvärlden försvinner när jag läser dina ord. Jag följer ditt skrivande varje dag (sätter tom en påminnelse i min iPhone när ditt nästa inlägg ska komma). Jag som många andra tusen personer har följt din blogg sen start och kommer aldrig sluta läsa! Som jag sagt tidigare: Du skriver SJUUUKT bra!! Krya på dig och kämpa på Petra!
    Kram.

  8. Otroligt bra skrivet. Men en sak jag tänkt på, när du låg på sjukhus i manilla, gjorde dom ingen behandling då? Om det var ett kärl som sprack måste man väl minska på trycket i huvudet? Bara nyfiken :-!

  9. Hej igen Petra!
    Jag tycker att du och din familj är ur starka!
    Jag förstår precis hur du känner när man inte får den hjälp man behöver.
    Jag har kämpat i många år nu men sakta så börjar saker lösa sig.
    Det bästa stödet man kan få är i från sin familj så en stor eloge som hjälper Petra!
    Ha en bra dag! mvh mikaela

  10. Du är så fantastiskt duktig att skriva, och det GÅR inte att sluta läsa!

    Jag har verkligen mer försåelse för stroke patienter nu (innan visste jag knappt vad det innebar)

    Det är väldigt nyttigt, som du kanske märker, att få skriva av sig när man bär på sorg, frustration eller vad det nu kan vara. Det är en stor del i ”må-bra” processen” Jag tycker absolut att du ska skriva en bok! Du kommer kunna framföra ett budskap, informera läsarna om vad en stroke patient går igenom och inte minst för läkarna att faktiskt inse hur det är för sina patienter! Jag skulle köpa din bok det kan jag säga!

    Hoppas du fortsätter skriva, om inte annat så för din egen skull. Det är nog skönt att få stöttningar från personer man inte känner. Kan tänka mig att det är mäktigt!

    Ta hand om dig, och ta dagarna som de kommer!
    Kram!

  11. Du är verkligen en riktig kämpe! Jag kan inte föreställa mig hur det är att vara i din situation! Hoppas du mår bättre snart

    KRAM!

  12. Hej Petra!

    Jag har följt din blogg sen inlägg ett och det är otroligt gripande, intressant och många gånger väldigt rörande. Jag har ett flertal gånger suttit framför skärmen med tårar i ögonen. Du är en riktig kämpa och det glädjer mig att du har så många fina människor omkring dig.

    Fortsätt kämpa på. Du var en av mina favoriter i Robinsson, och nu är du en av mina favoriter i bloggvärlden.

    Kram från W.

  13. Kära Petra,
    kämpa på och gläds åt varje litet framsteg du gör!
    Det känns kanske motigt ibland när tiden går och de positiva förändringarna knappt är märkbara,
    men tänk att tiden är din vän och tillsammans går ni framåt.
    Alla vi som följer din blogg stöttar dig och dina nära och kära i våra tankar och önskar allt gott!
    Kram!

  14. Jag har sagt det förut och det tål att upprepas….all kärlek till din pappa, bror och pojkvän!!! Att ha anhöriga som stöttar betyder mer än man någonsin kan uttrycka.

  15. Så spännande att läsa din blog, du är jätteduktig på de. Jag tycker att du skall skriva en bok de är många som gillar biografier.
    Och måste säga de att visst får jag tårar när jag läser detta du skriver. De är svårt att läsa då……..
    Tur att du har dina nära och kära som stöttar dig. Och kanske att vi läsare stärker dig en del?
    Hoppas att de går bra i fortsättningen för dig med din rehab……..

    Kramar // Mia

  16. har redan uttryckt min beundran för dig. Nu är det dags för dina ”musketörer” att få sin del;
    WOW vilken tid och vilket engagemang ni lagt ner för att Petra ska bli bättre! Att ha kärleksfulla människor omkring sig när man är sjuk som orkar kämpa för minsta detalj betyder allt. Massor av styrkekramar till er så ni orkar fortsätta hjälpa Petra på hennes väg tillbaka efter stroken!!!

  17. Jag är lite sen då jag tittar på Robinson via TV4 Play. Känner bara för att säga att jag, trots att jag inte känner dig, känner mig glad över att du tar det som hänt dig så proaktivt. Man vet ju aldrig hur man själv reagerar när någonting som detta händer en. Jag kan bara säga att jag tror inte att jag skulle kunnat vara lika stark som du verkar vara när jag läser din blogg. Skänker en tanke åt dina nära som utan förbehåll verkar ställa upp för dig. Det kommer att gå bra för dig.

  18. Du är en sådan fantastisk förebild & kämpe, så du anar inte ! Du är stark, men visst måste man dippa till botten för att hämta nya krafter och orka kämpa mera. Du ska veta att du var en av mina favoriter i Robinson & när beskedet kom vad som hade hänt dig så föll tårarna.
    Kämpa vidare, för jag vet att Du kan!
    kram

  19. Hej!
    Tufft med hjärnblödning. Det blir bättre men krävs mycket arbete från din sida. Ett tips är att det är remissfritt att söka sjukgymnast i Sverige. Hör av dig till LSR så kan de ge dig namnet på en specialist inom neurologisk rehab som kan undersöka din motorik och göra upp en behandlingsplan tillsammans med dig. Det ingår dessutom i högkostnadsskyddet så det blir inte så dyrt heller. Löser kanske inte alla problem men du får ändå stöd med den fysiska biten.

    Mvh

    Andreas

  20. Hej.
    Jag tycker du och dina anhöriga är väldigt starka och du har haft en väldig tur.
    Min mamma dog i just hjärnblödning för 4 år sen, önskade att hon hade samma tur som du haft..

    Kämpa vidare, du klarar detta!

  21. Bloggkommentarer är bra, men nära vänner är bättre. Om ett halvår är bara dina gamla och nya vänner kvar. Var beredd på att snart bli bortglömd av oss tv-tittare. Jag hoppas jag har fel.

  22. Tänk vilken välsignelse att du har ”de tre musketörerna”!! Det kan inte vara lätt att stå bredvid och se någon annan lida.

    Säger som jag sagt förut: Kämpa på, du fixar detta!!!!

  23. Söta Petra!!!
    Jag vet faktistk vad du/ni går igenom.. Att känna sig ensam, att inte få hjälp och information utan att ens anhöriga måste leka läkare själv…
    Nu har inte jag haft ngt så hemskt som en hjärnblödning utan jag har haft och kämpar emot cancer..
    Dock något som KANSKE kan hjälpa… Min mamma tog tjänstledigt från sitt jobb för att hjälpa och ta hand om mig, något som resulterade i att hon till slut knappt hade råd att betala sina räkningar… DÅ var det någon vänlig själ som hade vänligheten att tala om attt det finns något som heter ”anhörigdagar”.. Anhörigdagar är hundra betalda dagar per en persons livstid som en anhörig har rätt till att få betalt för att ta hand om den personen… MÅNGA, till och med försäkringskassan tror att man endast får ta ut dessa dagar vid livets slut men så är det INTE…!!! Man (DU) har hundra dagar i ditt liv, NÄR DU VILL I DITT LIV, som ett syskon eller t.ex dina föräldrar (jag vet INTE hur det är med typ pojkvän) har rätt till att få betalt för att ta hand om dig.. Men vad jag har förstått så får den sjuke välja vem man vill så den med högst lön bör kanske utnyttja den möjligheten…
    I alla fall jag valde att ta ut dessa dagar när jag var som sjukast.. Jag såg ingen anledning att ”spara” dem tills jag är gammal då jag inte vet hur min livssituation ser ut då DESSUTOM är detta med ”anhörigdagar” inte någonting som NÅGON jag känner visste om… Jag tror aldrig att jag hade fått reda på dessa om inte jag hade blivit sjuk och vår underbara kontaksköterska hade informerat om dessa varför jag antagligen aldrig hade utnyttjat dem och därför blivit ”lurad” på dem…
    Hoppas detta kan hjälpa dig och din familj LIIIITE i alla fall!!!
    Kämpa på tjejen!!!!
    Kramar

  24. Du är min roman Petra, jag läser aldrig men nu läser jag. Må gott, ge inte upp, bli arg och tillåt dig att KÄNNA, det är det enda som hjälper. Kramar i massor./tina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s