Dagsarkiv: september 19, 2011

”Jag har ingen Paolo som står och skriker på mig.”

Standard

Jag har funderat mycket på Robinson den senaste tiden, och förra veckan träffade jag en av dem personerna som jag fastnade för under Robinson äventyret. Då blev det väldigt mycket Robinson-snack..

Sedan dagen då jag kom till sjukhuset i Manila och förstod att jag inte skulle tillbaka till tävlingen så har jag haft samma inställning till programmet. Ni har vid flera tillfällen frågat mig om jag ångrar att jag var med.. Här kommer mitt svar..

Jag skyller inte min hjärnblödning på Robinson. Jag försöker att tänka positivt och resonera att det som har hänt har hänt, och kanske det kommer att föra något gott med sig, vem vet?!

Jag ångrar inte att jag var med. Men jag skulle aldrig göra om det. Det ser ut som en skön semester i rutan, men jag LOVAR er att så är inte fallet!

Det absolut värsta var dem 4 första dagarna. Hård tävling, ingen sömn och ingen mat. Det går inte att beskriva för er hur dåligt kroppen mår både fysiskt och psykiskt. Ni som har gjort lumpen ni har nog något att jämföra med, ni andra.. Tro inte på allt ni hör.

Jag är mest irriterad över att det hände. Jag skulle ju vinna Robinson! Samma irritation skapas när jag kör rehabilitering. Fustrationen växer inom mig för att jag inte klarar av vissa övningar. Jag skulle ju inte bli handikappad! Och tanken har slagit mig, ”livet är orättvist”..

Men! Jag står inför ett val. Kanske det viktigaste valet. Antingen så går jag vägen där jag får lov att ”tycka synd om” mig själv, eller så höjer jag på huvudet och vänder detta till något positivt, till en positiv förändring. Som ni redan vet så gjorde jag detta val för länge sedan.

Med huvudet högt skriver jag till er varje dag, jag kämpar om att få den vård jag behöver och jag ska lära mig att fungera som ”friska Petra” igen! Jag har en enorm vilja och den kommer man långt med.

Ni anar inte hur mycket jobb det är bakom varje avsnitt i tv rutan. Det står en hel del människor bakom kameran och en tävling har tagit otroligt lång tid att skapa. Manus ska skrivas, snickare ska bygga, kranar ska ställas upp, säkerhets genomgång ska utföras, sen har vi allt efterarbete som klippning, redigering osv. Jag blev taggad av tanken när jag var på plats, detta skulle jag vilja jobba med.. Skapandet från idé till verklighet.

Jag satt förra veckan och kollade igenom dem 4 avsnitten där jag deltog och jag åker tillbaka in igenom tv rutan och minns känslan jag hade.. När vi tävlar i lagledartävlingen håller jag på att dö. Jag hade inte tränat på 12 år och varje muskel i min kropp skrek, pulsen höll på att explodera och lungorna höll på att brinna upp. Men är det något som ”Paolo” har fått rätt för sig, så är det att har man viljan så övervinner du allt. Det ni inte ser i tv rutan är MYCKET, och bland annat under just denna tävling, ”bröt” jag ihop på läkar båten. Min kropp var helt förstörd, den fick sig en ordentlig chock..

Nu när jag äntligen har kommit igång med min sjukgymnast så tar jag det ”lite” lugnare. Jag har ingen Paolo som står och skriker på mig utan använder min vilja på ett annat sätt. Två gånger i veckan ”tränar” jag i min takt. Det blir en lång promenad till min sjukgymnast sen ca 60 minuter varierad träning med balans och styrka i fokus. Snart ska jag utöka mitt tränings program tänkte jag, kanske med ytterliggare en tränings dag i veckan. Jag och Fredrik ska prova spela Tennis, något som jag gjorde för många år sedan, men jag tror att jag fortfarande hade tyckt att det varit en kul sport? Vi får se..

Imorgon Tisdag, klockan 18.00 kommer nästa inlägg..