Dagsarkiv: september 21, 2011

Brev 6,”where is the patient” var av Petra svarar ”i´m the patient”.

Standard

Ja, då fortsätter vi med breven från Pierre, Fredrik och pappa. Jag spenderade totalt 28 dagar på sjukhuset i Manila. Under hela denna tid skickade vi brev hem för att uppdatera våra nära och kära. Ni kommer inte få ta del av alla brev som skrevs, eftersom det är så otroligt många. Men i slutet av veckan kommer jag att lägga upp en videofilm som vi skickade hem till våra nära och kära. I filmen får man en uppfattning i hur vi hade det och hur pass ”frisk” jag redan hade blivit efter 14 dagar ..
Men nu först brev nr 6, som börjar med meningar från Fredrik som bodde på sjukhuset, och avslutningsvis Pierres ord och uppdatering.

Manila Global city 1 av 5 stadsdelar i Manila kl 22:07 18 maj -11

Oj vilken dag för vår Petra. Idag bodde jag som vanligt på Sjukhuset och det börjar bli en vana nu och åka till hotellet och byta kalsonger samt hämta med mig bror, Pierre tillbaka. Här gör jag snart ”high five” med samtliga doktorer och sjuksköterskor men man börjar bli lite trött och snart så undrar de väll vem som faktiskt är patient i rummet. Jag har blivit lite risig i kistan senaste dagarna så jag gick ner på sjukhusets apotek och bad om ngn dunder medicin. De frågade mig om jag var ute mkt då sa jag att jag bodde på sjukhuset. Hur de tolkade det vet jag inte utan de svarade bara ”aha” och bad mig uppsöka en doktor. Nog om mig.

Idag sov Petra en normal natt sömn och bara det är ett framsteg i sig. Petra vaknade kl 0730 och satte sig bredvid mig i soffan samt dukade upp dagens första måltid som hon förklarade med sina egna ord ”gott”. Hon åt till och med gröt som hon förklarade ” va fan jag äter ju aldrig gröt”. Petra delade ner två bananer och kasta på en näve socker och åt med ett leende på läpparna men vid varje måltid så avslutas det med ”mätt” och ”måste vila” från hennes mun. Alla dessa måltider och av stor karaktär gör att allt hennes blod rusar ner från huvudet och i magen för att bearbeta maten som resulterar i att hon blir väldigt trött men samma symtom gäller ju oss så klart.

Någon timme senare vaknar vi av att Pappa Per sitter och löser sudoku som han inte riktigt får ihop så klart☺. Vi tar rullstolen och går ner på cafeterian för att ta en kaffe. Jag beställer en macka och jag frågar Petra om hon ville ha något och döm av min förvåning så tackar hon nej. Jag gör ett ”ärende” och kommer sedan tillbaka igen med synen av Petra och menyn i högsta hugg, jag frågar: ”Ville du ändå ha något?” ”vad trodde du!” fick jag som svar.

I morgon åker Pappa Per tillbaka till Sverige för att pejla läget inför vår hemkomst samt sätta betyg på sina ”gangsters” där hemma. Hur ska vi klara oss utan honom? Föst och främst slipper vi så klart åka hela Manila runt och leta efter kuvert som är tappade i taxi bilar pga en sovande ”Capten Slow” m.m. m.m. Vi frågar Dr Dayrit som är ansvarig för Petra om hon kan följa med oss ut och äta i krokarna till sjukhuset och han tyckte det var ok, vilken lycka för henne. Vi lämnar Petra för hennes sjukgymnastik och förberedelser inför kvällens restaurangbesök.

Väl på hotellet mellan kalsongbyten och duschar så tar vi en runda på köpcentrat för att eventuellt köpa med oss ngt hem samt fylla på t-shirt förrådet men med ”Capten slow” 1 och (2) i spetsen så drar tiden iväg och vi är tvungna att informera Petra på sjukhuset att vi bli lite sena men det hade hon så klart räknat med. När vi anländer till sjukhuset så sitter allas våran Petra redo i lobbyn i sin stol med sjuksköterskan och vi blir så glada att vi nästan glömmer betala taxin, vilka sjuka framsteg. Då har Petra lyckats sminka sig och klä upp sig så pass att doktorn som gjorde ronden den kvällen frågar henne ”where is the patient” var av Petra svarar ”i´m the patient”. Hon såg fram emot detta så himla mkt och ingen kan förstå det bättre än vi, att ligga 7 dagar i ett rum i en säng utan att nästan inte se dagsljus på hela tiden och kunna röra på sig får en att se våra vardagliga ting som en upplevelse.

Hela middagen pratade hon så hon blev helt matt om Robinson tiden och det är nog ngt vi runt om kring får höra henne prata om ofta i framtiden. 13 dagar på en ö med okända människor sätter sina spår så klart.

Nu sitter jag åter igen bredvid en sovande Petra efter ännu en dag i framgång.
Pierre over to you:

Manilla Makhati City New World hotells 19/5 00:13

Spank you Mr. Fredrik Lindh!

Jaha vad har jag att tillägga på detta, tillsammans med Petras fina brev… Det var helt otroligt och det föll några glädjetårar att se petra redo och färdig i vanliga kläder när vi kom till sjukhuset…

Pappa lämnar ju imorgon bitti med orden ”Pågar, jag har lärt er allt jag kan” och då svarade Petra under middagen ”det kan väl inte ha tagit all denna tid”.

Så snart är det bara jag och Fredrik kvar men förhoppningsvis så får vi ta ut Petra mer och mer från sjukhuset och då kan vi ju göra saker som hon vill och känner att hon orkar.

Kommunikationen mellan sjukhus här nere, försäkringsbolag och sjukhus hemma går ju inte jätte snabbt. De har fortfarande inte gjort några utlåtanden från Sverige och Petra ska göra en ny röntgen på lördag (som sen också ska hela vägen runt…). Men om man är lite positiv och allting utvecklas i denna underbara takt med Petras tillfrisknande så hade man kunna chansa på en hemfärd i mitten av nästa vecka!

Pappa tackar för sig med ett foto från vår middag ikväll på en kinarestaurang (naturligtvis Peking Anka) och kommer fortsätta så gott han kan på hemmaplan nu inför hemkomsten av vår guldklimp.
Mvh
Fredrik, Petra, Per & Pierre