Dagsarkiv: september 24, 2011

Adjö, vi ses igen..

Standard

Idag är det Lördag, efter en energi fylld vecka. Jag har ”tagit mig igenom” en mängd olika känslor och energi nivån i kroppen har varit en berg och dahlbana.. Den har ”pikat” och ”dippat”.. Jag har gråtit, skrattat, skrikit, svurit, sjungit, svettats.. Förra veckan var full av energi i olika former. Idag är det lördag och jag är helt tom. Jag har ingen energi kvar, eller har jag det?

Jag gjorde ett inlägg den 5 september som jag döpte till ”Jag är här och jag är inte farlig”, där jag skriver följande,

”Anledningen till min sajt/blogg är att jag vill att nära anhöriga till mig och att ni läsare ska förstå vad vi strokepatienter går igenom.”

Min tanke var att jag skulle skriva i 2 veckor.. När jag startade hade jag förberett mig med 5 st inlägg. 5 st inlägg som jag skulle uppdatera med ett par dagars mellanrum, men då responsen var så fantastisk så beslöt jag mig för att skriva mer, skriva vad jag går igenom idag och min kamp tillbaka.. Mina vänner, familj, arbetskollegor, släktingar.. Alla ni som läser dessa orden just nu, ni har givit mig något som jag inte kan sätta ord på. Ni har givit mig ett stöd som jag aldrig känt tidigare. Men som jag skrev den 5 September, så var anledningen till denna blogg att försöka få er/mina närmsta att förstå vad jag går igenom, men tyvärr känner jag inte att detta sättet är det bästa, utan tvärt om så uppfattar jag blandad positiv och negativ respons. Den negativa responsen handlar om tiden jag ”lägger” framför datorn, och som alla tidigare gånger då någon ”nära” sagt till mig (som sjuk) att jag gör något som är fel, så lyssnar jag. Eftersom jag inser, att jag är ”sjuk” och att ”dem friska” måste ju veta bäst?!? Det är ju tack vare deras ärlighet som jag är så pass frisk som jag är idag.

Just nu vill jag ”rädda” vad som räddas kan, och fokusera på att ta klivet från tangentbordet till det sociala. ”Att orka” ringa en vän som jag inte pratat med på länge, eller träffa en kompis på stan och dricka en öl, hälsa på mitt arbete eller att följa med på en fest som jag blivit bjuden till. Jag måste ta klivet ut i världen, tiden har kommit då jag inte kan gömma mig bakom mina texter längre och framför allt inte när anledningen med bloggen inte fyller sitt syfte..

Eftersom bloggen idag ”tar” mer energi än vad den ”ger” mig just nu, så tänker jag avsluta den.

Jag tänker avsluta mitt aktiva skrivande med förhoppning att ”nå fram” till mina närmsta på annat sätt. Bloggen kommer att finnas kvar ett tag till och ni kommer att höra från mig på något sätt i framtiden. Radio, tv, film, reklam, på krogen ja.. Var det blir, får vi se?

Sajten har varit igång i 25 dagar. Och med nästan en halv miljon besökare, känner jag mig nöjd. Detta projektet var inte uppskattat innan det startade, men idag kan jag se hur det har fått mig och mina framtidsplaner en lång bit på vägen..

Jag är idag en strokepatient som klarar mig själv. Jag klarar av att ordna med allt administrativt, hitta motivationen att söka efter rehabilitering och jag har orken att laga mat, städa, handla, tvätta.. Ni vet allt de där, som vi alla gör varje dag,..Vardagen. Jag är så pass ”frisk” nu att jag orkar med vardagen och jag klarar mig själv! Fast jag behöver fortfarande ett stöd och frågan som jag måste besvara snart är var hittar jag det stödet?

Känslan att klara sig själv, är helt fantastisk! En frihets känsla. Jag lever mitt liv. Jag lever mitt EGNA liv. Jag är inte beroende av någon längre. Jag har mitt privata liv och jag börjar bli färgstark igen. Vägen till att känna mig som ”friska Petra” kommer att ta tid, men jag har kommit en lång bit på vägen, kanske den längsta och jobbigaste tiden ligger bakom mig?

Tårarna rinner ner längst mina kinder när jag skriver dessa rader till er.. Detta blir ett ”adjö, vi ses igen..”- inlägg. Saknaden kommer att vara enorm. Ni har givit mig glädje, styrka och energi. Ert stöd har varit ett stöd jag inte hade räknat med, ett stöd som jag inte trodde existerade..

Jag bugar och säger, Tack!

Alla ni som har använt min sajt till ett rehabiliterings syfte. Antingen som anhörig eller patient fortsätt att söka efter svaret. Fortsätt att söka efter den person som kan hjälpa just dig. Jag kommer att fortsätta kämpa, jag kommer aldrig att ge upp!

Detta är det sista inlägget.

Detta inlägget kommer även att bestå av en film som jag skickade hem till mina nära och kära från Manila.

Vi ses snart igen!

Än en gång.. TACK!!