Sanningen bakom mina ord…

Standard

Ni ska få veta sanningen bakom mina ord, men först ska ni få ta del av de brev som skickades hem till våra anhöriga.

Det blir lite av en ”repris” på historien i kommande brev,(fast denna gången berättas historian från pappa, Pierres och Fredriks perspektiv.) Några dagar efter hjärnblödningen fick pappa, Pierre (bror) och Fredrik (pojkvän) besked av Martin på tv4 att sekretessen nu upphört och att vi fick lov att informera vad som hänt till nära och kära hemma i Sverige.
Första brevet som skrevs från Manila kan ni läsa i ett tidigare inlägg, nedan kommer brev nr två.

Manila 14/5 23:37
Hej alla goda vänner samt kolleger och liknande till Petra (och oss 3 vilsna själar).

Tack för alla hälsningar till henne genom mail, vissa korta och vissa långa men vi ska göra allt för att framföra dessa så snart som möjligt! Det har faktiskt inte kommit några frågor från er, och det känner vi som att vi har lyckats med informationen, trots om det inte var något roligt att berätta för er. De frågor ni eventuellt kommer att få ber vi er maila till denna adressen så kommer vi att förklara det i nästa uppdatering till alla så gott vi kan. Tiden finns tyvärr inte för personliga samtal med er, då satsar vi hellre den lilla tiden vi har över på att alla får så mycket information som möjligt.

Nu ska vi berätta om något roligt som hänt istället. Idag 14 maj så genomgick Petra en tredje skikt röntgen på hennes huvud men nu börjar hon bli van och tycker mest att det är vardagsmat. Petra drack sin kaffe med mjölk som vi köper varje morgon på Starbucks och berättade att de körde in henne i en maskin och sen var det klart ”inga konstigheter”. När vi anländer så har bilderna från röntgen kommit och de förklarar för oss att saker och ting börjar se mkt bättre ut samt att idag så kan Petra flytta från Intensiven och in i ett eget rum utan lika stor övervakning. Glädje tårar sprutade på oss och Petra var sjukt glad över att det händer ngt nytt och att hon har gjort framsteg men svarade med ”jag har ju bara legat här” och ändå med så bra framsteg. Pappa Per fick en enkät som han skulle fylla i och önskan på rumstyp. 2 timmar efter beskedet flyttade vi upp till högsta våningen på en avdelning som nog aldrig hade använts tidigare såg det ut som. Det fanns tv, dvd, dator, kyl och frys samt kassaskåp (vad man nu ska ha det till). Petra trivdes och bad oss rulla upp gardinerna för hon hade inte sett dagsljus på en vecka.

Nu till det ännu roligare: Petra ställde sig på båda benen idag lite vimmelkantig men vilken lycka för henne. Petra har tjatat om att kunna få sätta fötterna på marken i tre dagar och äntligen. Det första hon gjorde när hon kom till nya rummet var att gå in på sin ”egna” toalett och titta sig i spegeln för första gången på 3 veckor, hon nynnade och sa ”ja ha det blir nog bättre snart” och gick tillbaka till sin säng. Det var ännu en ”dagens lycka” för oss runt omkring att se och höra samt för er att läsa så klart.

Vi har fått det konstaterat idag att Petra behöver ha övervakning minst en vecka till innan hon kan transporteras på ngt sätt för hennes eget bästa och vi kan inget annat än samtycka med expertisen även om vi alla fyra önskar att vi kunde åka hem imorgon så klart. Petra har nästan helt slutat med mediciner och doktorn har låtet hennes kropp ta över läk processen helt själv men intet att förglömma att detta inte är en vanlig influensa och det kommer ta tid att återställa sig.

En 4:e skikt röntgen kommer att göras i mitten på veckan, och då hoppas vi ju alla på lika stora framsteg som det blev mellan den 2:a (som gjordes den 11:e maj) och den 3:e (som gjordes idag den 14 maj).

Förslag från Hjärnneurologen på Karolinska i Stockholm som vi också har daglig kontakt med och som får alla röntgen bilder och information, är att de gör en speciell magnetröntgen, som kan se annat än man ser på en skiktröntgen. (Petra har förutom 3 st. skikt röntgen även gjort en magnetröntgen redan, men det finns tydligen olika mjukvaror man kan programmera den med, som ser olika saker.

Vi väntar också på att alla handlingar samt bilder ska komma ner till Lunds Akademiska neurologavdelning (till en mycket nära vän till min VD ) för ytterligare en bedömning. Allt detta sker inte med automatik kan vi lova, och det är många inblandade på vägen… Varför vi vill skicka det till Sverige är för att få så många ”2nd opinions” som möjligt, och för att vi har svårt att fatta beslut här nere (tillsammans med Petra)med massa engelska läkartermer, och ett försäkringsbolag som vi inte vet om vi kan lita på ännu. Gör de allt för Petras bästa?, eller tänker de även på vad det kostar? T.ex. så försvinner deras ansvar direkt när Petra kommer hem till Sverige, och då tar Sveska staten över ansvaret och alla kostnader. Så därför kanske (detta är bara våra spekulationer) de vill flyga hem henne så fort som möjligt. Medans vi vill veta vad som är säkrast för Petra, och se till att det kommer bli så, oavsett vad det kostar, och vem som betalar.

Sen har även TV4 ett ansvar som har beställt produktionen av ett produktionsbolag som heter Silverback produktions, som i sin tur är försäkrade av ett försäkringsbolag, som i sin tur anlitar First Assistans (motsvarande SOS Alarm)… Ja ni förstår själv att det är lite komplicerat om ansvarsfrågor mm mm mm mm mm mm mm.

Det är mycket information, och det är inte lätt för oss att förklara allt när vi knappt förstår allting själva. Men vi kan i alla fall ifrågasätta allting som händer och planeras och vi lovar er att ingenting kommer att ske som inte är för Petras bästa!!!

Ja,jag säger det igen. Mitt liv hängde på en tunn tråd och hade det inte varit för pappa, Pierre och Fredrik så hade jag inte suttit här idag. Den här olyckan är långt ifrån uppklarad. Nöjes tidningarna ”hittar sina genvägar” till att skapa rubriker och fler kommer det antagligen att bli… Tro mig när jag skriver att breven hem är väldigt förskönade. Sanningen bakom mina ord kommer, ni får bara ha lite tålamod…

Nästa inlägg kommer i morgon Torsdag kl 12.00 där ni ska få läsa nästa brev som skrevs från Manila

Annonser

En dag ska jag ge energi igen

Standard

Jag har kommit på att jag har oändligt med ämnen som jag vill skriva om. Varje morgon går jag runt i lägenheten och tänker på vad jag ska dela med mig idag? Det bubblar av ämnen och känslor i min kropp, det är allt från lycka, stark självkänsla till besvikelse och dåligt själv förtroende.

Idag läste jag ett mail från en av er läsare. Det var skickat från någon som jag faktiskt träffat ett par gånger, fast i mitt ”förra liv” när jag bodde i Helsingborg. Jag får så mycket ”pepp-talk” att jag inte klarar av att ta emot allt. Det handlar om hur tillgänglig jag är när jag hör/ läser det. Det kan vara ett råd som flera olika personer sagt till mig 100 gånger tidigare men just den gången, den 101 gången, så kunde jag ta emot det och göra något utav det. Låter det konstigt?

Jag skickade ett mail till min pappa för någon vecka sedan och frågade honom. ”Vad kan jag göra så att ni nära och kära mår bättre?” Svaret hade jag hört 100 gånger tidigare men just denna gången fastnade det, jag var tillgänglig och kunde ta emot hans råd. ”Petra, är du glad är vi glada. Fokusera på att bli frisk och må bra, mår du bra så mår vi bra.”

Jag tror att ni som kommenterar mina inlägg ni var just ”tillgängliga” den gången då ni läste texten. Ni förstod den, mottagliga att lyssna och förstå.. Så pass mottagliga att ni faktiskt blev berörda av texten, och skrev ett inlägg. Jag vill att ni ska veta att jag blir tårögd av era hälsningar och ”pepp-talk”, tack!

Tillbaka till mailet som jag fick idag. Här kommer ett stycke tagit ur texten.

”Tar risken att du tror jag är helt knasig som skriver, vi har ju knappt pratat och nej jag känner inte dej – men jag ser och är känslig för energier (alldeles för känslig!) jag vill nog bara berätta hur du faktiskt berör människor helt utan att veta om det. Bara genom att vara den vackra människa du är.”

Jag tar åt mig av dem vackra orden och använder energin till min rehabilitering. Tack!

Jag vill vara en person som berör, som påverkar andra positivt. Jag vill ge energi istället för att ta. Jag är en glad och positiv person. Mina brister som människa är att jag är optimist, jag vägrar att se på saker negativt vilket ibland är verkligheten och det enda möjliga sättet. Jag har träffat en fantastisk kille som idag är min sambo, Fredrik. Han är Realist och kan ta ner mig på jorden när det behövs. Vi kompletterar varandra på så många sätt. Tack Fredrik, för att du finns vid min sida varje dag, varje minut, varje sekund..

Jag får inte bara glada brev. Det är även många jobbiga meningar som skrivs till mig. Tankar ni skriver eller problem som ni beskriver. Ni som har problem borde få hjälp, precis som jag kämpar med att få. Att få hjälp med ”mina sjukdomar” som inte syns.. Ni vet, det har jag skrivit om tidigare.

”En av anledningarna till denna blogg är just att försöka beskriva de andra handikappen som jag lever med, de som inte syns. Men eftersom jag knappt själv vet vad som identifierar dem, vad de heter eller vad man kan göra åt dem så får jag försöka förklara en del på mitt sätt, Petra-sättet. Som när jag beskrev min självkänsla genom att använda en färg, mellan genomskinligt till svart”


Något som jag vill understryka och skrivit upprepade gånger är att, jag är ingen expert. Ni som har varit med om olyckliga situationer, jag lider med er, tro mig. Men ni bör söka hjälp hos någon som kan hjälpa er. Jag tänker på er och önskar att jag var er hjälp, men tyvärr är jag inte rätt person. Ni behöver, precis som jag professionell hjälp. En dag ska jag ge energi igen, istället för att ta. Jag längtar till den dagen, för då är jag frisk.

Nästa inlägg kommer imorgon Onsdag kl 12.00. Då ni ska få ta del av det andra brevet som pappa, Pierre och Fredrik skickade hem till nära och kära.

Svar till era funderingar kring ensamheten..

Standard

Hej igen,

Här kommer ett ”spontant” inlägg. Detta är till er som mailat mig angående ensamheten. Jag tror att ni misstolkat mina ord.
Jag skriver,
”Många av er undrar om min familj, och tyvärr är det en helt annan berättelse, något som jag inte vill beröra i bloggen. Men tro mig när jag skriver, att jag känt ensamheten. Vi känner den alla på olika sätt, i olika situationer, och jag tror att den ensamheten som kommer från någon som är sjuk eller anhörig är den värsta av dem alla. Jag har under en lång period varit anhörig till någon som är sjuk, så ni anhöriga som läser detta. Ni är starkast i världen!”

Jag känner mig inte ensam idag, trots allt jag går igenom, men jag ska vara helt ärlig och skriva att ibland kryper den lite för nära. Obehagligt! Jag känner tyvärr igen den från tidigare erfarenheter… Förstår ni vad jag menar?

Trevlig kväll!
Nästa inlägg kommer imorgon kl 12.00

Ni är starkast i världen!

Standard

Ja, var ska jag börja. Jag tänkte idag beröra något som alla känner någon gång i livet, just nu eller så kommer du att känna den någon gång i framtiden. Jag tänkte skriva om ensamheten. Den som vi kan älska, hata, inte leva utan och den som kan ta livet av oss.

Som tidigare sagt, jag är ingen expert utan texterna kommer direkt från hjärtat på ”Petra sättet.”

Jag tror att livet handlar om att ”hitta” rätt balans. När jag vaknade upp för första gången på intensivavdelningen på sjukhuset i Filipinerna och såg pappa, var det första jag sa till honom. ”Nu vet jag meningen med livet.. Det är att vara frisk.” Vad det än gäller så är det balansen som måste vara intakt för att kropp och själ ska må bra.

Vi är alla livrädda för ensamheten. Vi kan hålla oss fast i ett dåligt förhållande i flera år för att vi inte vill vara ensamma, i en dålig thriller på SVT en fredag kväll är det just ämnet, ensamhet som berörs. Ingen vill vara ensam, för ensamheten kan döda oss.

Ensamheten sitter inom dig. Den sitter inom varje person, och den har uppkommit av olika anledningar. Vi kan alla känna den, och när jag tänker på den reagerar min kropp med gåshud och ett fruktansvärt obehag, rusar igenom min kropp från topp till tå.

Många av er undrar om min familj, och tyvärr är det en helt annan berättelse, något som jag inte vill beröra i bloggen. Men tro mig när jag skriver, att jag känt ensamheten. Vi känner den alla på olika sätt, i olika situationer, och jag tror att den ensamheten som kommer från någon som är sjuk eller anhörig är den värsta av dem alla. Jag har under en lång period varit anhörig till någon som är sjuk, så ni anhöriga som läser detta. Ni är starkast i världen!

Det finns bara ett sätt att bota ensamheten, och medicinen finns inom dig, du måste bara hitta den. Det är något vi alla kämpar med. Några under hela sitt liv medans andra finner svaret direkt. Jag har nu ställts inför en ny ensamhet och under mitt letande efter svaret hamnade jag här. Jag kom hit, till min sajt. Jag läser igenom mina texter och era kommentarer, och ser helt plötsligt ”igenom” texten. Jag börjar förstå innebörden och vikten av vad det är som jag skrivit om. Låter det konstigt? Att jag skriver från hjärtat men ser ”anledningen” till texten flera dagar senare? Jag förstår det inte riktigt själv än.. men kanske om ett par dagar när jag läser detta inlägget igen så ”faller” allt på plats?

Meningen med livet är att vara frisk. Just nu, är det sååå många som är sjuka runt omkring mig. En av mina närmsta vänner opererade blindtarmen för ett tag sedan då vi alla tog det som en ”förkylning” utan att förstå hur allvarligt det faktiskt var. Just nu är jag förblindad av alla sjukdomar och olyckor. Mina tankar går till Louise idag för hennes starka sätt att ta sig igenom den operationen och att hon samtidigt kunde vara en stark anhörig till en väldigt sjuk person. Jag beundrar dig.

Glöm inte ni alla anhöriga. Ni är starkast i världen!

Nästa inlägg kommer på tisdag kl 12.00

Det känns som, att jag ger upp om jag accepterar..

Standard

Stockholm

Övervikten handlar om min självkänsla. Det är 10 extra kilo som jag bär runt på idag, 10 extra kilo som tynger ner mig (bokstavligt talat), och hela min garderob bara står och samlar damm. Jag känner mig ful, tjock och osexig. Så då blir jag sådär arg hela tiden, ni vet så där på ”petra-sättet”. Det är min övervikt som jag är arg för, men tycker att det är orättvist att detta händer just mig, sen går tankarna till att det var länge sedan någon sa till mig att jag var fin, sen till att nähä, då ska väl jag också skita i alla andra precis som alla andra gör. Ja, ni förstår hoppas jag? Det snurrar runt och triggas upp inom mig, och tillsist blir jag sur och arg.

Men jag arbetar med att hitta kontrollen över min ilska. Jag är medveten om vad som händer i min kropp, jag har även pratat med en dietis där mitt problem konstaterades. Problemet är att hjärnblödningen har gjort så att jag vilar mycket, och därför rör jag inte på min kropp som förr, men tyvärr har jag fortsatt att äta lika mycket som tidigare. Problemet är inte att jag äter fet, onyttig mat, det är balansen mellan hur mycket kalorier jag förtär / förbrukar. Svårare än så är det inte, så det kunde man själv räknat ut. Men det är mycket lättare att ta åt sig av någon som jobbar med det och är utbildad. Det tror jag gäller alla problem vi människor har.(Att bli bevisad). För mig kan det tillexempel vara, att även om jag förstår att det inte är något ”fel”(nersatt och känslig hörsel) på mitt öra, och att ”felet” (signalfelet) finns i hjärnan, så skulle jag vilja gå och träffa en öronspecialist som berättade det för mig..
Jag förstår om allt detta låter helt absurt men det handlar om att få ”det” bevisat så att man kan släppa taget om ”det” och ACCEPTERA. Men är jag redo att acceptera? Jag sa ganska tidigt efter allt detta hade hänt, ”jag kommer aldrig att acceptera detta, jag kommer att bli 100 % frisk igen!!”. Det känns som, att jag ger upp om jag accepterar…

I framtiden måste jag börja röra på mig mera! Detta kommer att innebära att jag inte kommer att kunna uppdatera er varje dag eftersom en uppdatering tar mig en hel dag. Jag måste fokusera på annat, inte bara min blogg.
Bloggen gör mig så otroligt stark, och utan ert stöd och skrivande hade jag inte fått klarhet i många tankar som snurrat runt i min skalle. Men jag måste hitta en balans där min kropp mår bäst, där jag kan rehabilitera både hjärnans skrivande, själens välfinnande och kroppens fysiska styrka. Jag är stark, men måste bli starkare!

Rökningen är ett annat super tråkigt samtalsämne. Min bror , pappa och sambo vill nog sluta läsa nu. Bara av att nämna ordet rökning så exploderar det inom dem. Jag var ”stor rökare” tidigare, ca 20 cigg/ dagen. Jag satt in i det sista inför Robinson tillsammans med Viktoria och Lisa och kjedje rökte. Under Robinson var det inga problem att vara utan dem, ”giftpinnarna”. Hungern tog över helt. Men sedan dagen då jag fick eget rum på det Filipinska sjukhuset och första gången jag kom ut från sjukhuset, då var det riktigt jobbigt. Jag är fortfarande beroende av nikotin,(4 månder senare) men jag har inte tänt en cigg. Jag vet att det är beroeendet som skriver just nu.. Men anledningen till varför jag fortfarande inte tänder en cigg, är av respekt åt min bror, pappa och sambo. Men jag har även sagt till dem, att det kommer en dag då jag kommer att tända min första cigg, men inte än..

Jag tror att jag förknippar mitt rökande med att känna mig frisk?!? (Ja, jag hör hur det låter..) Låt mig försöka förklara. ”Friska Petra” rökte hela tiden, det var en del av hennes liv. Hennes liv inkluderade även brister.

Jag har skjutit upp min ”första cigg” så länge nu. Från början var det.. ”När jag blir utskriven”, sen var det.. ”När jag sitter med tjejerna på Inom Mat & Bar i Helsingborg och dricker rosé”. Nu är det.. ”Så fort vi vet att min strål behandling är avklarad, och mina kärl 100 % friska, då ska jag fira med en cigg”. ?? Ja, jag hör hur det låter..

Jag skäms just nu, samtidigt som min ilska sätter igång. Varför måste allt hända på samma gång? Kunde jag inte fått röka nu när allt annat är så jobbigt? Hur kan dem tvinga mig att sluta? Det är väl inte deras beslut att ta? Sen lugnar jag ner mig igen och försöker se på problemet med ett annat perspektiv… Anledningarna till varför jag inte får röka är många, och mina närmsta vill mig bara väl och att jag ska bli frisk. Jag måste lyssna på dem och förstå dem. Det är trots allt mitt beroende som talar, och ”hittar på” ursäkter till varför jag skulle börja röka igen. Men varför är det så svårt?

Nu blev jag sugen igen, och påmind om hur underbart det skulle vara att sitta på Inom med tjejerna. Jag har bilden framför mig. Alla skattar och vi pratar i mun på varandra. Eftersom jag ”missat” hela denna sommaren ska jag ta igen det med råge nästa!

Då ska ni få se en Petra som blivigt starkare än någonsin, 10 kilo lättare och äter med kniv och gaffel som alla andra! Jag kommer aldrig att ge upp!

Nästa inlägg kommer imorgon Söndag kl 12.00
Jag vill även passa på att be om ursäkt för mina stavfel och gammatiska fel. Jag är som sagt nybörjare och en av mina ursäkter är att jag under skoltiden kämpade med att övervinna min dyslexi. Men jag uppskattar era synpunkter, tips och råd som ni skickat till petraljungbeg@hotmail.com. Fortsätt med det, det är då jag kan bli bättre. Tack!

Jag är redo att bli återställd

Standard

Stockholm
”Imorgon är det Fredag, vilket är skönt!” sa pappa när vi pratade i telefon igår. Redan Fredag, tänkte jag. Nu går tiden så där för snabbt igen.. Till och med för mig, jag som inte gör något om dagarna. Hur är det möjligt? Men ikväll kommer två nära vänner upp till Stockholm från Helsingborg, så det ska bli underbart och mysigt.

Min kropp behöver vila nu och det märks så tydligt på min sömn. Jag pratade med min sjukgymnast om detta och jag ser det som ett friskhets tecken. Jag ställde klockan på 09.00 igår, men bestämde mig för att sova lite till och vaknar kl 10.30. Shit, om 1 timme ska jag vara hos sjukgymnasten. Tänkte jag när jag slog upp ögonen.

Så en snabb kopp kaffe och två mackor, sen på med tränings kläderna, och iväg! Promenaden till min sjukgymnast tar ca 30 minuter och då går jag i rask takt, så när jag kommer fram är jag alltid svettig och behöver då knappt någon uppvärmning så vi kan börja fokusera på annat direkt.

Balans, koordination, hjärngymnastik och styrka försöker vi ta oss igenom. Jag tycker att min sjukgymnast är helt fantastisk, det var även min sjukgymnast nere i Höllviken när jag bodde hos Pierre ett tag. Tycker att alla inom vården borde ta efter sjukgymnasterna.

Jag känner att hon vill hjälpa mig. Att hon bryr sig på riktigt. Det var samma sak för henne första gången jag var där, då jag helt plötsligt en dag bara stod där. ” Jaha.. Så du är här för att du har fått en stroke?!??!”.. ”Ja precis” Svarade jag och höll fingrarna i kors och tänkte snälla hjälp mig, jag orkar inte ringa runt och bli kopplad hit och dit och inte få hjälp. Jag måste få lov att sätta igång nu.. Jag är redo att bli återställd.

Något som jag inte berört så mycket är min övervikt. Många tänker säkert i samma sekund som man läser ordet övervikt, hur kan hon bry sig om sin vikt? Det borde inte vara en prioritet i hennes fall? Men jag ska förklara. Detsamma gäller rökningen. Hur kan något som är så farligt för min kropp vara det som jag tänker på hela dagarna och irriterar mig mer än tillexempel mitt dubbel seende? Jag hade ingen aning om att jag brydde mig så mycket om min vikt, eller att jag var så beroende av cigaretter. Jag ska försöka förklara det på ett intressant sätt, trots att det är två väldigt ”ointressanta” ämnen som redan är helt sönder diskuterade av alla andra bloggar. Orkar ni?


”Övervikten handlar om min självkänsla. Det är 10 extra kilo som jag bär runt på idag, 10 extra kilo som tynger ner mig (bokstavligt talat), och hela min garderob står bara och samlar damm.”

Detta var en tjuvtitt på nästa inlägg som kommer imorgon, Lördag kl 12.00

Miss Hannibal

Standard


Lund
Dagen efter kärlröntgen fick jag 3 olika behandlings alternativ av läkaren. Dem rekommenderade behandling av strålkniv, Gammakniv. Min läkare i Lund skickade en remiss till Karolinska och strax efter blev jag kallad för ett möte.
På mötet fick jag allt förklarat ytterliggare och dem frågade, ”när var jag intresserad av att behandlas Naiv och ivrig på att bli frisk svarade jag givetvis ”Så fort det går”. Även om läkarna hade förklarat att det inte skull ge någon direkt effekt och att det är rehabilitering som är medicinen åt mina handikapp.. Trots det så fanns det ett hopp inom mig. Tänk om något handikapp blir bättre direkt? Tänk om tillexempel hörseln eller synen påverkas? Jag höll hoppet uppe ända fram till behandlings dagen.

Så ringde dom från Karolinska en morgon bara någon vecka efter och frågade om jag var intresserad av att ta en tid, där någon lämnat återbud. ”Självklart” svarade jag och blev så lycklig att det snart var över så att jag kunde gå vidare och fokusera på en sak, rehabilitering.

Stockholm
Den 19 juli klockan 17.00 hade jag packat min väska och stod redo att åka iväg till Strålkniven. Fredrik hämtade mig hemma i lägenheten och körde mig till Karolinska. Jag mådde piss denna dag, jag höll humöret uppe och försökte tänka positiva tankar men innerst inne var jag skit skraj, livrädd och förbannad. Jag ska försöka förklara min ilska det på ”Petra-sättet”, för ilskan kommer jag att prata om vid ett senare tillfälle.

Det jag har lärt mig om mig själv är att jag kan bli så otroligt arg inombords när jag står inför svåra situationer. Mina närmsta märker det direkt då jag helt plötsligt slutar att prata och sitter och funderar en lång stund. Det första som jag tänker är att, livet är orättvist, jag förtjänar inte detta.. Sen börjar jag att skylla på annat eller andra, jag försöker hitta nya anledningar som kan ta över min ilska. Anledningar som man kan ”ta på”, diskutera och hitta en lösning till. Men nu börjar jag lära mig att hantera denna ilskan som sker inom mig, och kan oftast kontrollera den. Efter ett tag när jag resonerat med mig själv kommer jag till samma slutsats varje gång. Dem runt omkring mig vill bara mitt absolut bästa, ilskan ligger hos mig, och det är jag som måste överlista den.

Jag har kämpat med att få hjälp av kurator och att få åka på behandlings hem, men det verkar som jag står ensam i min fight. Remisser skickades i början men jag fick avslag och nu har jag googlat fram en läkare, som ska hjälpa mig. Hon satt som ett frågetecken när jag klev i igenom hennes dörr för någon vecka sedan. Så ni som fått rätt hjälp i vården ska vara lyckligt lottade. För mig och mina anhöriga har det varit, och är fortfarande en kamp. Från första dagarna i Manilla till idag har vi fått leka doktorer, vi har försökt att på bästa sätt få rätt rådgivning via vänner och kontakter, sökt upp all rehabilitering själva, hanterat allt administrativt och mina anhöriga har fått offra arbetstid och kraft. Nu när jag skriver om det blir jag förbannad igen fast denna gången för en konkret anledning, inte inom mig utan ni vet när man vill slå sönder något!! Jag vill genom texten skicka ännu ett tack till min bror, pojkvän och pappa och jag säger det igen. Hade jag inte haft er, hade jag inte suttit här idag. Ni som läser detta och är vän med dem ”tre musketörerna”, dem behöver också stöd just nu.. Skicka en hälsning till dem. Jag tror garanterat att dem skulle bli så glada av att veta att ni finns där för dem och tänker på dem..

Stockholm
Fredrik stannade hos mig på sjukhuset till kl 23.00 på kvällen och efter att han gått från sjukhuset somnade jag som en liten gris. Tidigt morgonen efter väcktes jag och fick lugnande. Det första som skulle göras, var att sätta på en ställning (denna ser ni på bilderna). Denna ställning borras fast igenom huden och in en bit i skallbenet. Det går snabbt, det är obehagligt och för varje skruv fick jag en ny spruta med lokalbedövning.

Jag minns tyvärr inte sköterskans namn, som höll mig i handen när detta gjordes. Hon gav mig ett enormt stöd, en trygg känsla, det kändes som hon gör detta hela dagarna och kan göra det i sömnen samtidigt som det känndes som om hon var där just för mig, för min skull. Bra jobbat syster, du har en gåva! Det var även hon som senare samma eftermiddag hjälpte doktorn att ta av ställningen. Jag tror att jag pratar för alla patienter när jag understryker att det värsta med alla dessa situationer som vi går igenom är att man trots det enorma stödet från vänner, respektive, familj så känner man sig så fruktansvärt ensam. Det blir nog mitt nästa inlägg, för den ensamheten man känner kan alla känna ibland.

Så fastborrad med ”Hannibal ställningen” kördes jag direkt iväg på kärlröntgen, sen magnetröntgen och sen upp på mitt rum för att vänta in behandlings tiden på strålkniven. Det var under dessa timmar som jag fotograferade dem bilderna ni ser.
Jag tror att jag behandlades runt kl 15.00, då jag låg helt stilla i 40 minuter med ställningen fäst i en stor maskin som liknade magnetröntgen. Det kändes ingenting förutom trycket från ställningen.
Direkt efter togs ställningen bort och huvudvärken pulserade igenom hela min kropp.. Det gjorde så fruktansvärt ont när ställningen kopplades bort. Ni vet när man har haft en mössa för hårt och fö länge på huvudet så gör det lite ont när man tar bort den pga trycket som huvudet nästan ”vant sig vid”, den känslan fast detta var 1000 gånger värre. Jag grät för första gången på 3 månader. Jag hade så ont, jag mådde så illa, nu var starka Petra svagast på planeten och tårarna bara fortsatte rinna.. Det var skönt.. Det var dags..

Fredrik kom ca 30 minuter efter att jag blivit uppkörd till mitt rum. Han var den enda i världen som kunde trösta mig just då, han hade ju varit vid min sida sen dag 1 och han förstår mig.

När jag senare samma kväll kom hem skickade jag ett sms till mina vänner,
”God kväll! Idag har jag gjort strålnings behandling (Gamma kniv). Det var en lång och tuff dag och jag såg ut som Miss Hannibal hela dagen med en ställning fast borrad på huvudet.. Nu är det gjort och jag kan titta framåt och försöka fokusera på rehabilitering och framtiden! Så imorgon blir jag sängliggandes för att på fredag vara på benen igen. Sov gott.. Kärlek Petra”

Nästa inlägg kommer imorgon Fredag kl 12.00

”jag klarar inte detta, inte en gång till, då dör jag..”

Standard

När vi landat på Kastrup, transporterades vi med ambulans till Lunds sjukhus. Vi kom mitt i natten och alla verkade lite vilsna i rutinerna för att ta emot en ”patient som vårdats på sjukhus utomlands”. Ingen kunde riktigt förklara varför jag låg i karantän (isolering) och sköterskor och läkare hade olika rutiner. Varannan gång hade dom skyddsdräkt och plasthandskar och varannan gång tvättades det inte ens med desinfektionsmedel.

Jag var inlagd på sjukhuset i Lund i 5 dagar, och under denna period fick jag bland annat göra en kärlröntgen (som på sjukhus språk heter Angiografi, kontrastundersökning av artärer.) Det innebär att man via ljumsken sprutar in ett kontrastmedel till hjärnan som sedan röntgas och hjärnans blodkärl blir tydliga.

Sköterskan hade bett mig att raka mig i ljumsken och kom in några timmar senare och frågade om jag vill ha lite lugnande. Jag minns att jag tänkte, varför ska jag få lugnande, jag har ju röntgats nu flera ggr i veckan dem senaste 4 veckorna. Så jag svarar helt enkelt ”Nej tack.”

”Petra, vad är det du försöker att bevisa??” Låg jag och tänkte när doktorn upprepade gånger sa ”Andas in… Andas ut… Andas in.. Och håll andan” Blixtrar framför ögonen, metallsmak i munnen, varje gång kändes det som livet gick ur mig.. Kraften.. Energin… Tinitus som tog över hela min styrka och gjorde mig så svag att jag tänkte ”jag klarar inte detta, inte en gång till, då dör jag..”
”Andas!” ”Andas!” Kom doktorn in och skrek mellan varje bild dem tog.. Jag var lika ”nyfiken” varje gång, om jag skull orka ta ett andetag till. Jag var helt matt i hela kroppen. Det var det absolut värsta jag gjort i hela mitt liv. Det kändes utan att överdriva, som om min hjärna brann upp.

Då läkaren stod och drog ut slangen från min ljumske och höll på att ”avsluta” hans uppdrag så sa han med ett leende på läpparna ” Det gick väl bra, hur mår du?” Just i den sekund var jag så förbannad och arg.. Varför hade ingen informerat mig om detta, hur hemskt det faktiskt var?! Så jag svarade inte på hans frågade utan ställde en motfråga tillbaka till honom direkt istället, med en viss irritation i rösten. ”Har du gjort detta någon gång???!!!”

Det var dock tack vare denna kärlröntgen som jag dagen efter fick ett besked på vad som orsakat min blödning. Jag har även fått göra samma röntgen vid ett senare tillfälle, den gången bad jag om extra mycket lugnande, och då gick det mycket bättre.

Ett kärl hade brustit i en kärlmissbildning i hjärnstammen. Missbildningen kallas för AVM. Arteriovenös missbildning (AVM). Varje år behandlas cirka 120 patienter med AVM i Sverige. Anledningen varför kärlet brast är antagligen på grund av dem hårda fysiska och psykiska påfrestningarna i Robinson. Dom flesta lever med ett AVM hela livet utan att ens veta om det.

Det är idag ganska vanligt att få Stroke, ca 30 000 människor/året drabbas.

Tänk på att varje minut är livsviktig om du misstänker att någon drabbas. Ta hellre det säkra före det osäkra och ring 112 eller ta personen till sjukhus. Nedan har du några kännetecken,

• plötsliga domningar eller plötslig svaghet i ansikte, armar och ben bara i den ena kroppshalvan
• plötslig förvirring eller svårigheter att tala och förstå
• plötsliga synstörningar på ena eller bägge ögonen
• plötsliga svårigheter att gå, plötslig yrsel, svindel eller försämrad balans och koordination
• plötslig, kraftig huvudvärk utan klar orsak.

Imorgon kl 12.00 kommer fortsättningen..

”Vad vill ni läsa om?”

Standard


Hej alla fantastiska, underbara människor som regelbundet följer min blogg.
Jag har förstått att flera av er aldrig följt eller läst en blogg tidigare och jag måste erkänna att jag aldrig förstått mig på, varför folk bloggar? Men nu förstår jag!

Oavsett syftet så får man ett otroligt stort stöd från läsarna, på ett sätt som tillexempel en bok aldrig skulle kunna ge en. Men jag har ändå inte lagt ner tanken att skriva en bok. Jag började faktiskt mitt skrivande för ett tag sedan och nu efter olyckan har jag några extra kapitel att fylla ut boken med!

Jag vill dock aldrig att min blogg ska bli sådär ”vardags tråkig”, ni vet när folk skriver om vad dem hade på sin macka på morgonen eller vilken färg på strumporna hon/han ska välja att ta på sig.

Så jag har en fråga till er. Även om jag har mängder av idéer till min blogg så kommer dem att ta slut en dag och du som läsare är den rätta personen att ge mig kritik, stöd och idéer till vad ni vill läsa.

Så…. Vad vill ni läsa om?
Vad är det för frågor som jag fortfarande inte besvarat?

Snart (kl 19.00) kommer nästa inlägg som handlar om min behandling..