Hej igen,
Här kommer ett ”spontant” inlägg. Detta är till er som mailat mig angående ensamheten. Jag tror att ni misstolkat mina ord.
Jag skriver,
”Många av er undrar om min familj, och tyvärr är det en helt annan berättelse, något som jag inte vill beröra i bloggen. Men tro mig när jag skriver, att jag känt ensamheten. Vi känner den alla på olika sätt, i olika situationer, och jag tror att den ensamheten som kommer från någon som är sjuk eller anhörig är den värsta av dem alla. Jag har under en lång period varit anhörig till någon som är sjuk, så ni anhöriga som läser detta. Ni är starkast i världen!”
Jag känner mig inte ensam idag, trots allt jag går igenom, men jag ska vara helt ärlig och skriva att ibland kryper den lite för nära. Obehagligt! Jag känner tyvärr igen den från tidigare erfarenheter… Förstår ni vad jag menar?
Trevlig kväll!
Nästa inlägg kommer imorgon kl 12.00
Petra Ljungberg 
Ensamheten är inte densamma för någon. Det är just det som är själva kärnan i ensamheten, att den har sitt ursprung i den egna personen. Jag tror att de flesta har saker de inte delar med någon annan. Det är hur man förhåller sig till dem, som kan avgöra hur ensam man kommer att känna sig. Jag tror att du känner dig ensam i det du går igenom. Även om du har nära och kära runt omkring dig, så kan de inte känna eller uppleva det du går igenom. De kan bara försöka lindra och lyssna, men de kan inte sätta sig in i dina känslor. Känslor som du nog inte heller känner igen.
Jag hoppas att du ändock ska finna tröst i ditt skrivande. Tycker du har ett sätt att skriva som berör. Ett naturligt och fint uttryckssätt som gör att man stannar upp och reflekterar över sin egen tillvaro. Må så gott du kan och återigen, lycka till med rehaben.
Läser din blogg varje dag och jag kan inte sluta läsa. Du är otroligt stark som delar med dig av din berättelse. Beundrar dig!
Stor Styrke Kram
Jag följer dig varje dag och fäller så många tårar.
Din text berör, du berör och hela din historia berör. Du är stark, du är envis, du är vacker.
Ser fam emot att följa dig.
Absolut, spelar ingen roll ibland hur många människor man har kring sig, eller hur många människor som kramar om än, eller älskar än. Man kan vara ensam ändå, känslan av ensamhet i närvaro av andra kan vara en av de värsta. Jag upplever det ibland pga min ptsd och det är inget roligt. Men det är viktigt att se de dagarna som man inte känner sig ensam och ta vara på de, och så småningom så blir de oftare och oftare.
Jag tycker du är så stark! Massor med kramar
I ditt eget trauma, i den egna inre upplevelsen är du alltid ensam, hur många människor som än finns runtomkring. Ingen annan har din erfarenhet.
Det är så livet är. Ur varje smärtsam händelse finns ett uppvaknande, något att lära som är just din egen specifika erfarenhet. Den är du ensam om, du kan inte avlasta din upplevelse eller smärta på någon annan.
Du har vuxit mycket inuti, det är en stor rikedom.
Det finns en högre mening med allt som sker. Du gör fina reflektioner. Du kommer att bli stor inuti.
Du kommer att förstå varför du drabbades.
Omtankar från Birgitta
Hej Petra. Jag vet att du har skrivit att din blogg är slut, men jag hoppas du får mitt inlägg ändå. Jag har precis läst din blogg och blir ohört ledsen av ditt mående. Jag har missat ditt kändisskap i Robinson, så av en slump hamnade jag här. Kanske ödet, råkar känna din fina bror från Gymnasiet och eran resa börör mig ännu mer. Jag hoppas att hela familjen mår bra och att du kämpar på. Jag var inne igår och beställde jätte colla muggar, som jag hittade på hemsidan. Va rädda om er och ge en stor kram till Pjärril från Linda-Marie, tack.Kramar till er